denna längtan

Det kan vara dax när som helst. Senast 15 januari sätts jag igång om inget hänt innan. Jag läser om barnet som läggs på mammans bröst och blir lugnt av att höra mammas hjärtslag. Kommer vår Plutt att läggas på MITT bröst och bli lugn av MINA hjärtslag? Det känns fortfarande så overkligt. Det är en dröm som nästan höll på att försvinna i periferin. För som jag skrivit tidigare; vem orkar tro och hoppas hur länge som helst?  

 

Jag kan inte tänka det nog många gånger. Är det verkligen vår tur nu?

Kommer få ett marsbarn. Han visar inga tecken på att vilja komma ut. Har haft en konstant sammandragning hela dagen med korta pauser. Men ingen smärta att tala om. Ge mig smärta, slempropp, vattenavgång - nånting som gör att jag i alla fall tror att jag ska föda snart.

Igår tände jag ett speciellt ljus. Det var för pojken som jag skrev om för ett par inlägg sedan. Han klarade sig inte. Fyra dagar på barnintensiven fick han, efter att ha förlorat mycket blod efter ett akut kejsarsnitt då moderkakan lossnat under värkarbetet. Jag finner inga ord och tårarna sprutar. Det är så orättvist att jag blir ledsen och arg på samma gång. 

 

Mitt bland alla tårar så väcks samtidigt en oro inom mig. Jag ska ju själv föda vilken sekund som helst. Har aldrig varit rädd för själva förlossningen eller smärtan. Det enda som jag har varit rädd för är att något ska hända med Plutt. Att navelsträngen skulle hamna runt hans hals, att han helt plötsligt skulle sluta andas osv. Jag vill mer än någonsin bara att förlossningen ska vara över och att allt ska ha gått bra. Önskar att Plutt redan fanns här hemma hos oss; utanför magen. Aldrig tidigare har jag tänkt "igångsättning" ens som en tanke. Men nu önskar jag det nästan. Men bara nästan. Skulle nog banga om det väl erbjöds. Jag ska ta upp min oro med BM idag; som jag lägligt har en tid inbokad med. 

Imorgon går vi in i vecka 39. 95% av graviditeten har passerat och det är 14 dagar kvar till BF. Han kan verkligen komma vilken sekund som helst. Idag känns det som att det inte kommer någon bebis förrän till våren. Visserligen har jag mer och mer sammandragningar men knappt några förvärkar att tala om. De förvärkar jag har är alldeles för mesiga för att jag ska tro att något är "på gång". Jag räknar ju med att de ska göra rejält ont och att sedan de riktiga värkarna ska göra outhärdligt ont. Det är svårt att bedöma smärta, är så subjektivt hur man upplever den. 

 

Som skrivet ovan, här råder lugnet och jag är mer än otålig nu. Idag fyller min fästman 40 år och jag och Plutt och krokodilerna har grattat honom med lite skönsång, frukost och paket. Han är ledig idag, dagen till ära, vilket är superskönt. Igår klädde vi granen och lade alla klappar därunder. Det var riktigt mysigt att stiga ned på nedervåningen i morse och mötas av den upplysta granen. Är så glad att vara höggravid i denna tid :). Det blir en extra mysfaktor över det hela. Och förutom att vänta och längta efter tomten så får vi samtidigt längta efter vår efterlängtade Plutt. Lycka!

Plutt har nu växt klart och är välkommen ut när han känner för det. Gärna nu om jag får bestämma. Är dock glad att jag inte vet exakt vilken dag som han tänker titta ut. För om de skulle säga den 15 januari (som är sista dagen före igångsättning) så skulle jag gå under. Är hellre lyckligt ovetande.       

 

Idag var det besök hos BM igen. Alla värden såg fina ut och jag följer min kurva. Den ligger lite över medel men är konstant. Järnvärdet har äntligen letat sig uppåt igen och var idag på 128; nästan i nivå med startvärdet. Min viktkurva lämnar vi :p. Idag fick mamma följa med vilket hon tyckte var skoj. Det har ju hänt lite i mödravården sedan hon var inne i den svängen ;). Plutt hade inte fixerat sig ännu och BM berättade att vissa barn inte gör det förrän vattnet går. Om vattnet går så ska jag berätta när jag ringer in till förlossningen att han inte var fixerad senast för då kan jag behöva komma in på kontroll direkt eftersom han kanske skulle få för sig att vilja komma ut med en arm eller något innan huvudet. Då blir det snitt gissar jag? Det vill jag helst inte :/. Att han inte har fixerat sig förklarar att jag fortfarande känner mig andfådd och har svårt att andas. Istället för att ligga och guppa runt i fostervattnet tycker jag faktiskt att han kan fixera sig nu och låta mig få lite andrum - i dubbel bemärkelse ;)

Får man foglosssning i vecka 10 så är man ganska härdad. Att få lite karpaltunnelsyndrom på det (läs om det här: http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Karpaltunnelsyndrom/) känns inte så farligt. Men, det är inte så skönt. På onsdag ska jag träffa arbetsterapeuten och prova ut skenor som jag ska sova med på armarna. Jag kommer inte att kunna böja armarna som jag har förstått det och jag undrar hur jag i hela världen ska kunna sova överhuvudtaget :). Räcker det inte med att jag varken kan sova på rygg, mage och inte mer än någon timme på samma sida? Nu ska dessutom armarna vara stela och raka, haha. Nästa person som säger att jag ska "passa på att vila" innan bebisen kommer ska få stryk. Har aldrig sovit så dåligt som när jag varit gravid. Jag har härdats i nio månader och känner mig redo för det som komma skall. Så OM ni måste föreslå en gravid kvinna att vila "innan det är för sent"; säg då till henne INNAN hon är gravid. 

 

Igår ville Plutt inte röra sig. Igen. Ett säkert kort brukar vara när sambon sjunger för honom. Men igår morse så ville han inte vakna. Och på kvällen, efter att ha druckit sött och kallt, när jag lade mig på vänster sida och skulle räkna rörelserna jag kände så blev resultatet: NOLL rörelser. Jag lade mig på rygg och vi försökte med allt för att få igång honom utan resultat mer än EN liiiiten slö rörelse. En enda gång. Det blev ett samtal till förlossningen och vi fick åka in. Jag kopplades upp med CTG och fick ligga och vänta i kanske 40 minuter. Barnmorskan kom in och sade att allt så bra ut men gav mig ändå en knapp att trycka på när jag kände fosterrörelser. De var inte många jag kände; ett par stycken tror jag. Men CTGn uppfattade desto fler och Plutt hade en finfin kurva. Sedan kom överläkaren in och vi fick gå in på ett annat rum för att göra UL. Plutt var lugn men gav en liten spark under mitt högra revben. Han hade en full kissblåsa och snuttade på lite fostervatten. Läkaren förklarade att vissa kvinnor har svårt att känna fosterrörelser men att man kan se magen röra sig och känna rörelsen på utsidan av magen. Jag var en av dem. Inte så vanligt, men det förekom ibland berättade hon men kunde inte förklara vad det berodde på. Barnmorskan sade att jag har ganska mycket fostervatten och det kan göra att "sparkarna dämpas". Huvudsaken var att Plutt mår bra. Läkaren förstod att det är jobbigt att inte känna rörelser och sade att vi helt enkelt får komma in igen om det fortsätter på detta sätt innan förlossningen startar. På grund av detta så känner jag att han gärna får titta ut nu. Det är påfrestande att inte känna honom röra sig. Hur vet jag när det är skarpt läge? Jag kan ju inte veta :(

Ny vecka igen. Det går långsamt samtidigt som det går fort. Motsägelsefullt, jag vet. Men jag kan inte förklara det på något annat sätt.

 

Igår var jag på vattengympa och fick för en timme känna mig lite som mig själv igen. Världens bästa timme. Kroppen bär på +20 kg och det känns i varje kroppsdel. Jag hade ju en skör rygg redan innan graviditeten så det är inte så konstigt att de flesta kroppsdelarna värker konstant nu. Det har blivit mitt habitualtillstånd och jag har vant mig. De stunder som det inte värker lika mycket är bra stunder. Igår fick jag hämta en TENS-apparat hos sjukgymnasten. Den ska jag använda flitigt till ryggen/svanken och sedan, när värkarna satt igång, på ljumskarna och svanken/rumpan. Den senaste veckan har jag märkt en del förändringar; sådana som jag hoppas är tecken på att Plutt planerar att komma ut snart. Molande menssmärta emellanåt (dock fortfarande så pass milda att jag kan somna ifrån dem), mer tryck nedtill och frekventa toabesök. Han hade inte fixerat sig på senaste besöket hos BM, men vi ska dit i nästa vecka igen. 

 

Jag funderar en del på HUR de riktiga värkarna kommer att kännas. De säger ju att de är som kraftiga menssmärtor. Men HUR kraftiga? Jag har ju pga endometriosen förfärliga menssmärtor och har många gånger genom åren legat på golvet, sängen, you name It och skrikit att jag vill dö. Sjuka smärtor. Jag har överlevt varje gång. Och det sjuka i det hela är att jag inte känner mig det minsta rädd för att förlossningen ska göra ont utan mer känner att jag lite "ser fram emot" att få reda på vad jag kan klara av. Men mest av allt vill jag veta HUR det känns. Det betyder inte att jag kommer skrika "MER!" när jag väl är inne i det. Jag kommer förmodligen vilja cancellera hela graviditeten och önska att någon slår mig hårt i huvudet så att jag tuppar av. Men jag är ändå nyfiken. 

Hej Plutt!

Jag kände hur jag behövde skriva till dig. Älskar dig så mycket redan. I fredags så berättade jag för pappa när han kom hem att jag inte hade känt dig röra på dig under dagen. Och dagen innan hade du också varit extra lugn och stilla. Nu är du ju pappas pojke och är lugn i sig, men när du inte alls ville röra på dig så blev vi oroliga. Pappa propsade på att ringa till förlossningen och de ville att vi skulle komma in. Jag kopplades upp med CTG i 45 min och jag fick trycka på en knapp när/om jag kände fosterrörelser. På en skärm så kunde vi följa dina små hjärtljud och mina värkar. Lille Plutt! du gjorde oss så oroliga. Vi fick reda på att allt såg bra ut och sedan kom läkaren och hämtade oss för att göra ett UL. Hon mätte dig och konstaterade att din storlek passade bra in på vilken vecka vi är i. Mängden fostervatten var bra och hon hittade inget konstigt. Hon sade att det kan vara ett virus som jag dragit på mig som även påverkat dig eftersom jag har varit hängig i några dagar. Hon var också noga med att säga att de positiva beskeden är färskvara och att vi måste ringa in igen om du inte rör dig varje dag. Idag har du varit så lugn igen, men jag har känt dig några gånger. Du mår väl bra? Annars får du komma ut nu. 

 

Fram tilli fredags så har jag inte oroat mig över så mycket. Men sedan besöket på BB så drömmer jag hemska mardrömmar och är så rädd när pappa ska köra till jobbet. Jag har blivit nervig. Vi längtar så mycket efter dig - och älskar dig redan mer än allt annat på jorden. Kroko hälsar så mycket! Puss /mamma

Tänk att vi redan är i vecka 34. Även om det har känts som en evighet fram till nu så är det ändå konstigt att säga att vi redan är i vecka 34. 47 dagar kvar till BF. Snart är vi en familj på tre + Kroko. Inte två och barnlösa. Igår packade vi klart det sista i BB-väskan och skrev en lapp på det som vi av olika anledningar inte kan packa ned än. Nu är vi redo att åka in och föda barn :).

 

I fredags var vi på TUL och fick se Plutt live igen. Han är så fin. Barnmorskan beräknade hans vikt till 1983 gram, nästan precis på medelkurvan. Liiiiiiite under. Men för oss är han allt annat än medel. Han är den mest underbara varelsen som finns. Så mycket mer än medel. Han ligger liksom på en egen kurva. Vårt lilla hjärta. 

 

Plutt har vänt sig med huvudet nedåt och vi tog en sådan häftig bild på magen där man kan se hur huvudet buktar ut :). Jag kände de första sparkarna väldigt sent och hann bli trött på alla frågor som "Känner du en massa sparkar?" eller "Rör den sig mycket?" Det gjorde mig så stressad. Jag tror att det var först i vecka 25 som jag kände den första sparken. Och min moderkaka ligger inte i framvägg. M kände den första sparken innan jag gjorde det, nere på höger sida när han höll handen på magen :). Jag kommer ihåg att jag kände den första sparken en fredag. Samma fredag ringde jag till barnmorskan och frågade om jag verkligen inte borde ha känt en spark (efter ALLA tjatade om detta). Jag fick komma dit på eftermiddagen och lyssna på Plutts hjärtljud för att försäkra mig om att allt låg rätt till. Och den kvällen kände jag första sparken :). Vi låg en evighet i sängen, jag och M, och kände på magen och skrattade sådär fånigt som man bara gör när man känner ren och skär lycka inombords. Kommer aldrig glömma den kvällen. 

 

Plutt är snäll med sina sparkar. Ibland kan de kittla lite, men än så länge gör de inte ont. Igår kväll rörde sig hela magen när han bökade runt. Jag tror att han fortfarande gör lite akrobatövningar tills det är dax att fixera sig. Lilla Plutt! 

 

Idag har jag tvättat en av alla dina mössor. Du har ju tidigare fått ett par fina vantar i älgskinn från Lindbergs och den här mössan är i samma märke. Och så fin och söt. Jag längtar efter att få knyta bandet under din lilla haka. 

 

 

Hej Plutt!

 

Det är din mamma som skriver. Egentligen har du faktiskt ett "riktigt" namn nu, men eftersom det är hemligt än så länge så vill jag inte skriva ut det här på bloggen. Fast du kommer samtidigt alltid vara vår plutt också. Det är ju du. Jag har inte skrivit på bloggen på länge och har lite dåligt samvete över det. Har haft skrivkramp. Och allt jag velat skriva ned har liksom fastnat i mitt huvud och jag har varit oförmögen att få ned det i skrift. Prestationsångest kanske kan beskriva fenomenet. Hur man nu kan ha prestationsångest över vad man skriver på sin egen blogg? 

 

Plutt, vi längtar så efter dig. Både pappa och jag. Vi har längtat efter dig långt innan du blev till, så det känns som att vi har varit gravida i en evighet. Och där kom tårarna. Vi är så lyckliga att du den 12 april i år valde att stanna kvar i min kropp. Vi var så oroliga. Så oroliga att det aldrig skulle bli vår tur att få bli föräldrar. Jag tänkte att jag skulle berätta för dig vad vi gjorde den dagen som du, när du var ett litet fyrcelligt embryo, stoppades tillbaka in i min livmoder. Pappa och jag åkte från Sophiahemmet till ett hotell i stan och checkade in. Men innan incheckningen så gick vi in i en barnaffär i närheten av hotellet och gick runt som i ett lyckorus. Pappa testade ett barntrumset som han säkert kommer att vilja köpa till dig när du blir lite äldre. Jag tittade på lite barnkläder och barninredning. Bland annat så hade de jättefina bokstäver som man kan sätta upp i barnrummet. Det viktigtaste av allt var att vi hittade Kroko; världens finaste och mjukaste krokodil. Vi köpte honom och sedan dess har han sovit i vår säng och vakat över dig. Vi vill att han ska lukta "oss" så att han kan skänka samma trygghet och hopp till dig när du kommer ut, som han har gjort för oss. Kroko vill vara din bästa vän. Han ska få följa med till BB. Jag kan se framför mig när din pappa lägger honom bedvid dig för första gången. Då är cirkeln sluten på något sätt. Han har alltid påminnt mig om att våga tro att allt ska gå bra den här gången.

 

Vi älskar dig så mycket så mycket! <3

/Mamma & Pappa

 

 

 

 

Nu är de inlämnade på Apoteket. Resterna av medicinerna från de senaste behandlingarna. Har inte vågat lämna ifrån mig dem tidigare, men idag fick jag nog när jag såg dem för tusende gången i kylskåpet. De skapar bara ångest. Hej då IVF-mediciner. Vi syns igen när Plutt ska få ett syskon.

 

Ja, jag ska älska dig, så som du är. Och jag vill ge dig allting jag har. För du betyder redan allt för mig. Hur kan man älska någon så mycket som man aldrig har träffat? Här vill jag stanna. I känslan av att det äntligen är vår tur. Framtidstro. Framtidshopp. Att väntan faktiskt kan vara över. Stanna Plutt. För att jag redan älskar dig så som du är.

Igår var en speciell dag. Kl.17.30 var det UL i stan och svar på KUBen. Min kära M kunde inte följa med då han är på tjänsteresa. Som tur var kunde hans wingman Å följa med istället :). Så ensam var jag inte. Att se Plutt på skärmen är inte något som jag skulle vilja uppleva ensam. Å filmade och fotade skärmen så att jag kunde skicka rapport till M borta i Italien. Fick även med ett litet foto som jag har satt upp på kylskådet hemma. Det väntar på att M ska komma hem. Nackspalten var på dag 12+6 2mm och tillsammans med min vikt, ålder, längd och blodprov fick vi en sannolikhetsbedömning för DS på 1:6465. Allt över 1:200 räknas tydligen som liten risk. Ligger man under så erbjuds man fostervattenprov/moderkaksprov. Det var skönt att inte behöva ta ställning till något sådant, även om jag i min vildaste fantasi inte kan tro att jag skulle gå med på något sådant. Det blir vad det blir. Vi kan inte påverka och inte veta. Jag gjorde egentligen bara KUBen för att få ett tidigt UL. Det är nog först efter att detta har landat i mig som jag på allvar faktiskt kan tro att jag är gravid. RUL är i början av augusti, så om ungefär 5 veckor ska jag få se Plutt igen. Och M för första gången, om man inte räknar det allra första VUL där vi såg Plutts hjärta slå för första gången. 

 

Barnmorskan visade det tickande hjärtat, den fina profilen med näsan och munnen, magsäcken, urinblåsan, armarna och de två små benen med de sötaste små fötterna jag någonsin sett. Plutt låg i kors med benen och softade, precis som pappan sin brukar göra. Det var inte mycket aktivitet på honom, kanske att han tog sig en tidig kvällstupplur, också som pappa brukar göra. :)

 

Vad har hänt annars? Jag är sjukskriven från mitt sommarjobb och har orsakat kaos i Stockholms akutsjukvård eftersom de nu är i akut behov av en ersättare. Personal kommer behöva ta extrapass, vare sig de vill eller inte. Idag ska jag ligga och vila, njuta av att det är dåligt väder och lyssna på jullåtar eftersom jag längtar så till julafton. Man kan ju undra om det bara är ryggen det är fel på :)

 

Plutt - i egen hög person

Önskar att jag orkade blogga oftare. Mycket på grund av att i efterhand kunna gå in och läsa om vår resa och minnas allt som vi har varit med om. Jag mår fortfarande ganska dåligt. Illamåendet håller mig i ett järngrepp och medicinen hjälper bara ibland. Den värsta tröttheten har gått över men ibland kommer det "anfall" som gör att det känns som ett helt maratonlopp att gå över en tröskel. Just det, i början av juni började jag få ont i ryggen, som sedan har eskalerat och brutit ut i ett ryggskott. Förra veckan, som skulle vara en av mina två lediga veckor i sommar, bestod i att åka till naprapaten, läkaren och stappla runt på kryckor. Jag önskar att jag kunde låta mer positiv, men jag är ganska less. Men mest trött på att ha ont. Skulle har börjat mitt sommarjobb igår men var tvungen att ringa och skjuta på starten. Det var nog det mest jobbiga. Det är inte dirkekt så att sjukhusen badar i personal i sommar, vilket ni säkert har läst? Men vad gör man? Jag knaprar Citodon och räknar med jobbstart på tosdag. Har nog aldrig känt mig mer utarbetad som nu. Och nu väntar åtta veckors jobb på intensiven. Joråsatte. Men jag är inte bitter ;). 

 

Nu till det fantastiska. Imorgon går vi in i vecka 13. En magisk vecka! Missfallsrisken sjunker kraftigt och det är bara att hoppas att plutt mår bra därinne. Mår plutt bra så biter jag ihop ett tag till :D. På tisdag, om en vecka, är det KUB-ultraljud. Eftersom min sambo tyvärr är bortrest då så får hans wingman (min vän) följa med istället. Hon har varit med på resan sedan start, så det blir bra det också :). 

Jag har inte skrivit på länge. Vill ändå börja med att jag verkligen uppskattar er som har kommenterat och undrat vad som händer. Jag har inte haft krafter att skriva. Eller inspiration. De gånger som jag har satt mig vid datorn för att göra ett inlägg så har det tagit stopp. Har inte kunnat få ned ett endaste litet ord. 

 

Vad har hänt sen senast jag skrev? Jag har fått gravidsymptom deluxe och ligger i sängen större delen av min vakna tid. Där ligger jag och mår illa. Ungefär så ser det ut. Jag kan i ärlighetens namn förstå hur vissa kvinnor kan drabbas av depression under graviditeten. Dålig sömn, enorm trötthet och dålig mat kan få vem som helst att tappa fattningen. Men jag är glad. Glad att få gå runt med symptom som beror på något som jag så länge drömt om. Är det verkligen vår tur nu? Det frågar jag mig varje dag.

 

Förra veckan var vi på inskrivningssamtal på mödravården. Gick därifrån med ett par böcker, infoblad och en surrealistisk känsla att det var någon annan vi hade pratat om. Kan fortfarande inte få det att sjunka in. Det är jag i ett nötskal. Seg med tankarna. Eller, tankarna är långt framme men känslorna ligger alltid minst en månad efter. I torsdags så fick jag en chock när jag gick på toaletten på morgonen. Blod! Det var blod i trosan. Och det fortsatte så under dagen och oundvikligt sprang tankarna iväg. Är det över snart? Jaha, och hur ska vi orka gå vidare efter det? Blödningen höll i sig i en dag och när jag ringde BM dagen efter så sade hon att vi skulle avvakta. En blödning är aldrig bra, men den behöver inte vara farlig. Och jag kan inget göra. Det är bara att vänta, som vanligt. Jag har väntat sen hösten 2011. Kommer känslan av att vänta någonsin försvinna för oss IVFare? Det är ju i princip det enda vi gör. På måndag ska jag ta blodprov inför KUB-ultraljudet som sker i slutet av juni. Väntan. Men mest väntar jag på trimester 2. Av 2 anledningar. Dels för att missfallsrisken sjunker och dels för att illamåendet med stor sannolikhet avtar i styrka. Det kallar jag värt att vänta på :)

Plutt är 11,5 mm och har ett hjärta som slår fint :). Vilken förmiddag! När jag lade mig i gynstolen för femtioelfte gången så började läkaren med att säga att hon först skulle vara lite tyst för att sen berätta vad hon såg. Vilken nervositet! Men ganska snabbt så berättade hon att där fanns minsann ett litet foster och en fint litet tickande hjärta. Så häftigt det var! Man såg på skärmen hur det dunkade. Vår lilla plutts hjärta! 

 

Här kommer en liten bild :D

 

Fysisk status: Under all kritik: Extrem trötthet, illamående och ont i ryggen.

Psykisk status: Lycklig.

 

Imorgon stundar det efterlängtade och skrämmande ultraljudet. Tur att det är före lunch så att man inte behöver gå hela dagen och vänta. Vill så gärna se den lilla minifiguren och ett litet tickande hjärta :). 

Illamående var det här. Verkar eskalera för varje dag som går. Det är tufft att försöka kombinera den sjukliga tröttheten och illamående med alla måsten. Igår hade vi grupparbete i skolan och eftersom det bara är en tjej i gruppen som "vet om" så fick jag bita ihop så gott jag kunde. Köpte Postafen på vägen till skolan och den hjälpte litegrann. När jag kom hem så sov jag i tre timmar, var uppe i två timmar och gick sedan och lade mig igen. Idag har jag legat och halvsovit i soffan sen jag gick upp. Skippar dagens föreläsningar och laddar för ny grupparbetesdag imorrn :). Men, jag är fortfarande "glad" över att få må illa av den anledningen som det är. Det har varit en dröm så länge. 

 

I natt drömde jag mardrömmar igen. Den värsta hittills. Värre än den när jag födde kattungen som såg ut som en kines. Vi var på första ultraljudet och där konstaterade läkaren att "där fanns inget". IVF 1 hade misslyckats. Men jag hade ju inte haft någon blödning? Vart hade vårt embryo tagit vägen? Hon förklarade att det inte fanns något levande i mig och att blödningen skulle komma om några dagar. Jag bröt ihop totalt och jag får rysningar bara att tänka tillbaka på drömmen. Antagligen är det oron inför fredag som spökar. Det är då vi ska (ja, jag skriver ska) få se plutts lilla hjärta slå. Nu får det bli fredag snart för fler drömmar liknande den i natt klarar jag inte av. Särskilt inte när min andra hälft är bortrest...i

Plutt är nu fyra veckor gammal och mäter 2-4 mm från huvud till stjärt. För ett par dagar sedan så började hjärtat slå för egen kraft. Måtte det vara så. Vågar inte känna äkta glädje förrän ultraljudet den 17:e maj. 

 

I fredags var plutt på sin första musikal. Jag, plutt och mamma såg West side story på Stadsteatern och jag gillade den skarpt. Vad de kan dansa! Det vore nåt det. 

 

Anledningen till att jag har varit så inaktiv den senaste tiden är för att jag håller på att skriva klart examensarbetet som ska lämnas in imorgon (!). Det är verkligen slutspurt nu och stressen är påtaglig. Smärtan i magen kommer och går, men nu är det mer molande värk och inte sådana kramper som jag fick utstå i onsdags. Plutt kanske redan har lärt sig att lyssna på sina föräldrar? ;) 

 

Massa kramar till er alla - tillsammans så orkar vi kämpa! <3