denna längtan

Hej Plutt!

Jag kände hur jag behövde skriva till dig. Älskar dig så mycket redan. I fredags så berättade jag för pappa när han kom hem att jag inte hade känt dig röra på dig under dagen. Och dagen innan hade du också varit extra lugn och stilla. Nu är du ju pappas pojke och är lugn i sig, men när du inte alls ville röra på dig så blev vi oroliga. Pappa propsade på att ringa till förlossningen och de ville att vi skulle komma in. Jag kopplades upp med CTG i 45 min och jag fick trycka på en knapp när/om jag kände fosterrörelser. På en skärm så kunde vi följa dina små hjärtljud och mina värkar. Lille Plutt! du gjorde oss så oroliga. Vi fick reda på att allt såg bra ut och sedan kom läkaren och hämtade oss för att göra ett UL. Hon mätte dig och konstaterade att din storlek passade bra in på vilken vecka vi är i. Mängden fostervatten var bra och hon hittade inget konstigt. Hon sade att det kan vara ett virus som jag dragit på mig som även påverkat dig eftersom jag har varit hängig i några dagar. Hon var också noga med att säga att de positiva beskeden är färskvara och att vi måste ringa in igen om du inte rör dig varje dag. Idag har du varit så lugn igen, men jag har känt dig några gånger. Du mår väl bra? Annars får du komma ut nu. 

 

Fram tilli fredags så har jag inte oroat mig över så mycket. Men sedan besöket på BB så drömmer jag hemska mardrömmar och är så rädd när pappa ska köra till jobbet. Jag har blivit nervig. Vi längtar så mycket efter dig - och älskar dig redan mer än allt annat på jorden. Kroko hälsar så mycket! Puss /mamma

Tänk att vi redan är i vecka 34. Även om det har känts som en evighet fram till nu så är det ändå konstigt att säga att vi redan är i vecka 34. 47 dagar kvar till BF. Snart är vi en familj på tre + Kroko. Inte två och barnlösa. Igår packade vi klart det sista i BB-väskan och skrev en lapp på det som vi av olika anledningar inte kan packa ned än. Nu är vi redo att åka in och föda barn :).

 

I fredags var vi på TUL och fick se Plutt live igen. Han är så fin. Barnmorskan beräknade hans vikt till 1983 gram, nästan precis på medelkurvan. Liiiiiiite under. Men för oss är han allt annat än medel. Han är den mest underbara varelsen som finns. Så mycket mer än medel. Han ligger liksom på en egen kurva. Vårt lilla hjärta. 

 

Om 2.5 timmar ska vi på TUL. Det känns ofattbart att vi faktiskt ska få se Plutt igen. Är det verkligen sant att vi ska på tillväxtultraljud? Har vi lyckats komma så långt? 

 

Häromdagen läste jag igenom gamla inlägg från tidigare i år. Tårarna sprutade. Det gör ont i mig att läsa, men samtidigt imponeras jag faktiskt hur stark man kan vara när det verkligen gäller. Jag lade mig inte ned och gav upp utan klarade samtidigt av praktik, tentor och examensarbete. Det är jag stolt över. 

 

Idag känner jag extra mycket för en ai mina medsystrar vars embryo i frysen inte klarade upptiningen :(. Det är verkligen inte rättvist. Nu måste de gå den långa vägen igen, med allt som det innebär. Och vänta. Jag kan samtidigt inte låta bli att tankarna sticker iväg till våra två små embryon som ligger i frysen hos kliniken. Hur skulle de klara en upptining? Vilka är de? 

Hej Plutt!

 

Vet du vad vi har gjort idag? Jo, det ska jag berätta. Vi har tillbringat en massa timmar i garaget och snickrat på en hylla till din "blöjstation". Skötbädden är nämligen bredare än ytan som den ska ligga på så vi var tvungna att snickra en träskiva som ska göra blöjbytandet säkert och behagligt. Titta, såhär blev det: 

Plutt har vänt sig med huvudet nedåt och vi tog en sådan häftig bild på magen där man kan se hur huvudet buktar ut :). Jag kände de första sparkarna väldigt sent och hann bli trött på alla frågor som "Känner du en massa sparkar?" eller "Rör den sig mycket?" Det gjorde mig så stressad. Jag tror att det var först i vecka 25 som jag kände den första sparken. Och min moderkaka ligger inte i framvägg. M kände den första sparken innan jag gjorde det, nere på höger sida när han höll handen på magen :). Jag kommer ihåg att jag kände den första sparken en fredag. Samma fredag ringde jag till barnmorskan och frågade om jag verkligen inte borde ha känt en spark (efter ALLA tjatade om detta). Jag fick komma dit på eftermiddagen och lyssna på Plutts hjärtljud för att försäkra mig om att allt låg rätt till. Och den kvällen kände jag första sparken :). Vi låg en evighet i sängen, jag och M, och kände på magen och skrattade sådär fånigt som man bara gör när man känner ren och skär lycka inombords. Kommer aldrig glömma den kvällen. 

 

Plutt är snäll med sina sparkar. Ibland kan de kittla lite, men än så länge gör de inte ont. Igår kväll rörde sig hela magen när han bökade runt. Jag tror att han fortfarande gör lite akrobatövningar tills det är dax att fixera sig. Lilla Plutt! 

 

Idag har jag tvättat en av alla dina mössor. Du har ju tidigare fått ett par fina vantar i älgskinn från Lindbergs och den här mössan är i samma märke. Och så fin och söt. Jag längtar efter att få knyta bandet under din lilla haka. 

 

 

Tack till er läsare som trots mina få inlägg ändå kikar in och lämnar kommentarer. Ni ska bara veta hur mycket de värmer!

Kramar