denna längtan

Det är ganska komiskt. Min känsla för timing. Mitt i denna känslocirkus så är det som mest i skolan. Praktik varvas med C-uppsatsen. Ämnet vi skriver om är: unga vuxna med cancer. Joråsatte.  

Var och tog blodprov igår och sen ringde barnmorskan på eftermiddagen och berättade att mina östrogenvärden hade sjunkit kraftigt. Förvandligen till man har börjat ;). Närå, i det här sammanhanget så var det goda nyheter och betyder att jag får börja med sprutorna ikväll och trappa ned lite på nässprayen. På tisdag är det nytt blodprov och ultraljud. Då hoppas jag att det då har börjat växa till sig en massa fina blåsor innehållande en massa ägg av finaste kvalité :).

 

Barnmorskan frågade om jag hade haft huvudvärk och mått dåligt av sprayen. "Jo tack". Men det var skönt att få det bekräftat. Att jag inte går runt och känner efter utan att det faktiskt är vanligt att man mår skit. Jag har ju trots allt gått från fertil kvinna (fertil och fertil :P) till klimakterietant på väldigt kort tid. Hon försäkrade mig om att jag snart kommer att må bättre igen. Jag hoppas hon syftade på att jag kommer att bli gravid. För nu ska jag gå upp i vikt pga all vätska och blåsor jag ska samla på mig under ett par veckor. Och jag har svårt att se att jag kommer att må så mycket bättre av det :)

 

Nu tänkte jag be er läsare att få låna era tummar lite. Kan ni tänka er det? Jag behöver många fina äggblåsor som växer som de ska :)

 

Jag har kommit till ro med tanken på att vi inte kommer att få barn spontant och naturligt. Det där lyckliga skriket från badrummet när det helt plötsligt och oväntat blir ett plus på stickan kommer inte att ske. Så är det tyvärr bara, men det ska inte hindra oss från att bli föräldrar. 

 

Men att må såhär. Det är inte ok! Jag orkar inte ta en enda icke-hormon, hormon, bebistabletter och allt vad det nu är som jag stoppar i mig. Sprayar i mig. Orkar inte ens sätta mig in i vad det är längre. Jag bara gör som de säger. Tar prover när det säger att jag ska göra det. Sticker mig när de vill det. Tar nässpray fast den smakar skit. Väntar på nästa steg. Väntar på nästa steg igen. Och igen. Väntar lite till. Gråten sitter i halsen och det räcker med att jag i en halv mikrosekund tänker på något tråkigt, så kommer tårarna. Eller att en sorglig låt spelas på radion. Eller förresten, den behöver inte ens vara sorglig. Det är en daglig kamp. Jag mot tårarna. Och svettningarna.

 

Kan inte skriva mer, måste gå och torka bort några tårar :)

Har precis betalt in 35 000 kr för ett första IVF-försök. Vare sig jag vill eller inte så svider det lite. Tack vare sponsring från min fina mamma så lyckades vi skrapa ihop till ett första försök. Lotterihjulet har börjat snurra...

 

Jag kan inte annat än att förundras över klinikens prissättning. Man kunde köpa "3-pack" IVF-behandlingar för 70 000 kr. Skulle man lyckas på första försöket, vilket såklart alla hoppas på, så skulle man förlora 35 000 kr eftersom de andra försöken då "brann inne". Skulle man däremot misslyckas med de två första försöken så skulle man "spara" 35 000 kr eftersom man då "bara" behövt betala för två försök men fått göra tre. Ja ni fattar. Man kan bli knäpp för mindre. Lyckas de inte ens plocka ut några ägg alt. att man inte har några ägg att plocka ut vid äggplockningen så får man tillbaka 17 500 kr av de 35 000 kr man satsat. 

 

Vi satsar allt på ett kort. Lite klimakteriebesvär, depression och andra bieffekter av hormoner och icke-hormoner får man på köpet.

  

Min fina vän M. Tack! Tack för att du, säkert utan att veta vad du ska säga, ändå säger "rätt" saker. Du har en känsla för detaljer utan att veta om det. Det blir bara rätt. Och igår var du räddaren i nöden. Du fanns där när tårarna inte gick att hålla tillbaka, trots att jag satt på tunnelbanan och det sista jag ville var att gråta offentligt.

 

Jag hoppas att det en dag är min tur att rädda dig. Jag står redo :).

 

Förlåt för min inaktivitet! Och tack för er omtanke och frågor om hur det går. Det värmer så i hjärtat att läsa era kommentarer. Ni är ovärderliga! :)

Fröken röd kom efterlängtat i tisdags. För första gången på massa år så hade jag "bara" ont i magen, en mildare smärta än vanligt som faktiskt gick att uthärda. Inga kräkningar, svimningar eller önskan om att få dö pga sjuka smärtor. Smärtan gick att leva med. Då läste jag att Synarelan kan användas av personer med endometrios. Tänk om jag hade fått veta för 17 år sedan. Tänk vad mycket lidande jag skulle sluppit.

Men det är det enda positiva som Synarelan bidragit med hittills. Jag har fått en sjuk huvudvärk och svettningar av karaktär "plaskvåt" efter två veckors användning. Och varje gång jag ser den förbaskade förpackningen i badrummet blir jag påmind. Påmind om barnlösheten och väntan. Påmind om det jag endast vill ska vara en mardröm.

... skulle ju komma i helgen. Men icke. I natt kanske? Jag vill ju hålla mig till tidsplanen. Vill inte att allt ska fördröjas bara för att fröken röd helt plötsligt bestämt sig för att helt skita i våra planer. Eftersom jag dessutom får så ont i magen och mår illa så passar det bäst att det sker på helgen, eftersom jag annars måste vara borta från jobb/praktik. Och nu är det söndagskväll. Dumma, dumma kropp! 

Den är så vacker. Texten till låten "Till dig". Den beskriver det så bra. Naket och ärligt, sanningen. Och idag är en sådan dag när det gör extra ont.

 

Hela veckan har varit hektisk med en massa nya intryck. Har varit på en ny praktikplats med allt vad det innebär. Och på måndag så börjar jag på ytterligare ett ställe. Har nästan sprayat i en vecka nu och tack vare att jag inte haft en sekund över för eftertanke så har tiden gått fort. Idag är jag ledig, och för första gången på länge får jag tid över att tänka. På ett sätt är det bara jobbigt. Men, jag tror att det är bra. Jag är en funderare som måste få tid att sortera mina tankar för att må bra. 

 

Jag tror att jag "peppar peppar" har varit ganska förskonad från biverkningar av Synarelan. Lite nässnuva, trötthet, lätt till gråt och feberkänslor, men än så länge inget allvarligare än så. Må det hålla i sig. Om knappt två veckor ska jag lämna ett nytt blodprov och se om jag får lägga till injektionerna till behandlingen som ska få en massa äggblåsor att utvecklas. Jag oroar mig för att allt ska bli försenat, eller ännu värre, att man inte ska få så många äggblåsor och ägg som önskat och att hela processen måste göras om. Om en lyckad äggplockning, befruktning och återinförande av embryo kan ske så har vi i alla fall en teoretisk chans att bli gravida. Kommer vi inte ens dit i processen så finns det ju inget att hoppas på. Det är så många steg att ta sig igenom och hela tiden får man kämpa med att inte brytas ned fullständigt. Försöker att tänka positivit och se varje steg som ett litet delmål.

 

Ibland bara önskar jag att någon tog mig härifrån, om ens bara för en dag, och lät mig vara liten igen och tog hand om mig. Det är jobbigt att vara "duktig" student på praktiken, positiv, ha framtidstro och kämpa med sprutor, spray, hormoner som gör en galen och tusen läkarbesök när man egentligen bara vill skrika rakt ut att: "Jag orkar inte mer!!!"

 

Tur att jag har bloggen som min ventil, med alla underbara människor runt om i landet som går igenom precis samma sak. Ni förstår, och ni ger mig styrka och hopp. Och det är en sådan äkta glädje jag känner för er som lyckas. För jag förstår vad ni har gått igenom. Och jag vet vilka underbara föräldrar ni kommer att bli <3.

Det sade barnmorskan till oss innan vi gick i fredags. Hon syftade på nässprayen. Haha, bland det första jag gjorde efter att ha varit på Apoteket var just att, ja, läsa om biverkningarna. Hade hon inte sagt så hade jag antagligen inte ens läst dem. Kära nån! Det var ingen trevlig läsning :). Ni ska få ett litet axplock av dem:

 

Mycket vanliga:

Snabba humörsvängningar, viktökning, ödem, eksem, rinnsnuva och värmevallningar.

 

Vanliga:

Depression, för tidigt klimakterium, myrkrypningar, sömnlöshet, klåda och utslag, ökad behåring och blödningar från livmodern.

 

Minsta vanliga:

Håravfall, ledsmärta och känslomässig instabilitet.

 

Sällsynta:

Synpåverkan

 

Nämen, då kör vi då :p.

 

Imorse var vi på IVF-skola hos barnmorskan. Vi har fått en grundlig genomgång av alla steg som ska ske fram till (förhoppningsvis) äggplockning i v.15. Om allt går vägen kommer jag ha ett litet embryo inuti mig samma vecka. Enligt barnmorskan räknas man då som "gravid". Även om missfallsrisken är stor så tror jag att vi kommer att känna oss lyckliga att för första gången få kalla oss gravida, något som många tar för givet att man ska kunna bli. Men nu går jag händelserna i förväg och det är mycket som ska klaffa innan dess. Såhär ser planen ut:

 

* nässpray i 17 dagar

* blodprov för att se att nedregleringen gått tillräckligt bra. Annars måste jag behandlas lite till och komma in för punktering av äggblåsor. 

* sprutor i ca 10-15 dagar och täta besök på kliniken för VUL och äggblåsemätningar

* ägglossningsspruta 

* v.15 äggplockning och återföring av embryo

* vaginatorier som förstör trosor och kladdar i tre veckor

* springa på toaletten stup i kvarten och kolla att kroppen inte slänger ut embryot

* graviditetsblodprov på kliniken

* tidigt i januari 2014: PLUTT tittar ut

 

Ovan sker i bästa av världar. Och det känns som att det är på tiden att vi får lite medvind. 

Rotade runt i "välkommen bebis-lådan" imorse. Denna gång kände jag ingen sorg i hjärtat utan jag tänkte istället att det skulle bli så härligt när den får komma till användning på riktigt. Måste våga tro på IVF:en. Det är vår verklighet för tillfället. Hur mycket vi än önskar att saker vore annorlunda så är det här vägen som vi måste försöka gå. I helgen börjar en ny fas. Då ska jag börja nedregleras som det så fint heter.

Var på Apoteket idag och beställde hem alla hormoner som behövs inför IVF:en. Spraystart i helgen om vi inte får nya direktiv på fredag. Eftersom jag har fullt upp med praktik några veckor framöver så går tiden fort. Det underlättar och gör väntan mindre plågsam.

Har inte skrivit på länge. Var tvungen att släppa allt med IVF att göra och fokusera på min praktik som har tagit upp hela min vakna tid den senaste veckan. Ganska skönt på ett sätt. 

 

I fredags var vi på kliniken för ett inledande IVF-samtal. Det har lagts upp en plan för oss och på fredag ska vi träffa barnmorskorna och gå igenom den mer detaljerat. I helgen är det tänkt att jag ska börja spraya med nässprayen i ett par veckor för att sedan sedan börja med injektionerna. Om planen håller så kan det bli äggplockning i vecka 15. Känns surrealistiskt. Det som också känns konstigt är att allt planeras i minsta detalj. Vad hände med alla drömmar om att få ett spontant plus på stickan och skrikande rusa ut med den i handen?

 

Vi fick en procentsats på 45%. Det är högt i sammanhanget, men ändå känns det så sjukt. Det känns så sjukt att man betalar 35 000 kr för att först behandlas med hormoner som gör en tokig i fyra veckor för att sedan plocka ut ägg; och om allt går vägen stoppa in ett igen och hoppas att man kan hålla det kvar i kroppen. Allt så planerat. Allt så uppstyrt. Och på toppen av detta så får man en procentsats på hur stor chans man har att det ska lyckas. 

 

Det känns som att man spelar rysk roulette med både känslor och pengar.