denna längtan

När vi kom till kliniken igår fick jag lämna in mitt urinprov som analyserades under tiden som vi satt och pratade med läkaren. Vi gjorde inget mer än att prata och diskutera vad som kommer att hända härnäst. Under tiden som vi satt och pratade kom resultatet för urinprovet upp på läkarens skärm och hon sade med ett leende: "Även det sjunde testet visar att du är gravid". M hade berättat att vi redan gjort sex stycken test hemma sedan i onsdags. Vi ville ju vara säkra ;). Haha, hon tyckte nog att vi var galna...

 

Sen fick vi en tid för ultraljud om tre veckor på kliniken. Ser allting bra ut på det så släpper de oss sen till mödravården. Vet inte om jag vågar ringa och beställa en tid för ultraljud där redan nu. Vet inte ens vilka jag ska ringa. Visst har jag ofta svävat iväg med tankarna, men inte så långt som att vi ska boka tid hos en barnmorska på mödravården. Det känns fortfarande jättefrämmande. Väntar nog några dagar :).

 

I natt sov jag som en stock. Sååå skönt! Nätterna innan har jag sovit oroligt - men framför allt - drömt konstiga drömmar. Den knäppaste var nog den att jag födde en katt. Men när katten låg i min famn så var det en liten bebis med asiatiskt utseende. Och jag kommer ihåg att jag sade till den som satt bredvid mig att M skulle bli jättebesviken på mig eftersom ungen varken var lik mig eller honom samt att det var en katt när man släppte ned den på marken. Jag minns också att jag var så besviken på kliniken som sagt att vi hade så fina chanser på att lyckas. Och istället så fick jag ägg donerade från en kvinna som låg begravd på amazonas botten...

Det är svårt att beskriva allt i drömmen, men ni förstår poängen? ;)

 

Tack för era grattis!!!! <3

Det känns ju minst sagt surrealistiskt att jag just har skapat en ny kategori som heter "gravid". Känslan är att jag skriver om någon annan. Men det handlar faktiskt om mig den här gången. Jag har drömt om den här stunden så länge. Har sett framför mig hur ett litet, men så efterlängtat streck, ska dyka upp på gravtestet. Och jag lovar, har nog spenderat ett par tusen kronor på olika test. Och det allra finaste testet togs i morse. Och jag säger som Å: "Tänk att gravid heter raskaana på finska, vad de ska krångla till det!" Det där lilla raskaana gjorde att jag i en millisekund trodde det stod inte gravid, eftersom jag tänkte att det bara skulle stå ett ord; gravid. 2-3 står för att det var 2-3 veckor sedan befruktningen ägde rum, vilket ju är helt korrekt. Jag är tydligen i gravidvecka 5; 4 gångna veckor + 2 dagar (4+2). Plutt är ca 1 mm och man kan redan urskilja vad som är huvud och stjärt :). Ja, ni hör. Vi är inne i någon sorts lyckobubbla och det är svårt att få ned allt på en gång. Jag kommer uppdatera mer i helgen och berätta om dagens läkarbesök och det kommande ultraljudet. Är fortfarande i chock, något som läkaren såg. Den fina läkaren som jag gillar så mycket. Skriver mer snart igen!

 

Jag vill avsluta med att tacka för era fina kommentarer som träffar direkt in i hjärtat. Jag svarar på dem i helgen, det lovar jag. Och ni som har hejjat och hållit era tummar för vår skull; tack! Hoppas jag får låna dem fortfarande, för det är en lång väg kvar? Men idag får vi vara glada och låsa in oron för en liten stund :D

 

Morgonens test, 26/4. Ett underbart gravid dök upp snabbt på displayen. Vi är så lyckliga!

 

 

Imorgon gäller det. Då ska det digitala graviditetstestet från Clearblue fram. För första gången någonsin tror jag att ett "gravid" faktiskt kan visa sig i displayen. Om testet är positivt imorgon bitti så ska vi på VUL på kliniken några timmar senare. Spännande! De senaste dagarna har gått fort. Är inne på sluttampen på examensarbetet och varje kväll har varit uppbokad med någon aktivitet. Fortsättning följer... 

Det är idag det. Inget tjuvtest imorse. Kanske, kanske imorgon. Just nu sitter jag på tunnelbanan och mår illa. Har natten från helvetet färskt i minnet. Vaknade med mensliknande värk, illamående och insomnia. När klockan ringde höll jag på att bryta ihop.

 

Jag. Vill. Sova.

Jag. Vill. Ännu. Mer. Att. Plutt. Stannar. Kvar.

Har försökt att aktivera mig i helgen för att hålla tankarna borta från blod :). Jag vill inte se något blod på ett mycket bra tag. Idag har jag mått väldans illa och haft någon form av mensvärk som har kommit och gått. Igår var det svanken som värkte. Den känns av även idag. Känslan är ungefär som att kroppen håller på att bestämma sig för om jag ska få mens eller inte. Den leker liksom med mig. Och jag kan bara gå runt och vara orolig. Ska den komma? Eller kan det vara en graviditet på gång? 

 

Har läst om många som har tjuvtestat och snart kommer vi själva inte kunna hålla oss längre. Vi vill på ett sätt veta, att även om missfallet skulle komma några dagar efter testet, så lyckades vi ändå bli gravida. Det skulle inge hopp för framtiden. Men samtidigt skulle säkert besvikelsen bli större. Det har man ju också läst om. De som tjuvtestar och får ett + för att dagen efter få sin mens. Tala om att kastas från fullständig lycka till fullständigt mörker i en handvändning. Imorgon är det ruvardag 10; får se om vi tjuvtestar eller inte. Egentligen är det ju dag 14 som gäller för oss.

Snart är ruvardag 6 över. Allt är som en enda lång transportsträcka fram till dag 14. Den stora dagen. Testdagen. Domedagen. Efter morgondagen har vi passerat hälften av denna etapp. Och det vi önskar mest i hela världen är ett speciellt litet streck. Ett streck med en mycket stor betydelse.  

Vad ska jag skriva? Jag vet inte. Befinner mig i något slags vakuum och inuti detta vakuum kastas jag mellan hopp och förtvivlan.

 

Att säga till någon i min situation att inte analysera är ungefär som att säga till någon annan att sluta andas. Det går inte. En sekunden är jag säker på att allt går vägen. Och innerst inne tror jag verkligen att detta ska gå bra :). Nästa sekund är det en röst som viskar att "Va inte så säker du; du har ju inte alls lika ont längre. Det är över nu". Är det för att jag ska förbereda mig för ett eventuellt misslyckande och inte bli totalt knäckt om det skiter sig? Jag vet inte. I natt vaknade jag inte med samma smärtor som tidigare nätter. Var det ett dåligt tecken? Betyder det att allt är slut och ingenting händer i kroppen längre? Men jag drömmer konstigt och har fortfarande ömma bröst. Är det ett bra tecken? Ja, ni förstår. Det är omöjligt att komma fram till något. Det är bara att vänta, som vanligt.

 

Man ska inte analysera helt enkelt ;)

Ruvardag 2. Känner lite på hur det känns att säga. Overkligt. Olidligt. Det är alldeles för lång väntan tills vi får veta. Det är ungefär som när man drar bort ett plåster alldeles för långsamt. Plutten kan redan vara borta. Men plutten kan också ligga och gosa in sig och förbereda sig för att klamra sig fast. Och det sker i så fall på ruvardag 5 eller 6 som jag har förstått det som. Stämmer det? Och i samband med det kan det komma en liten blödning. Och då börjar nästa analys: Var det en nidblödning eller en blödning som betyddee slutet på detta försök? Gaaaahh!

 

Dagens symptom:

Bröst som känns som stora och ömma tennisbollar. Fortfarande ont över äggstockar och ännu mer ont när jag är kissnödig. TRÖTT! Jag skulle kunna sova stående. Jag hoppas att det är för att en massa hormoner håller på att bildas och att plutten håller på att böka in sig. 

 

Men som sagt. Helt underbart. Men ändå olidligt.

Jag har svårt att få ned något i skrift. Har försökt ett par gånger tidigare men sitter bara och stirrar på skärmen, helt oförmögen att få ned det jag känner med ord. Det kanske blir ett tråkigt inlägg, men jag vill verkligen berätta för er vad som har hänt de senaste dagarna. 

 

Ruvardag 1, det känns surrealistiskt. Får jag verkligen skriva så? Gäller det verkligen mig? På ett sätt känns det så overkligt så att tankarna känns lite förbjudna; ungefär som att jag ljuger. Men jag har ju faktiskt ett papper framför mig som säger att jag ska på återbesök om två veckor och att jag ska göra ett gravtest på morgonen innan besöket. Jag ruvar faktiskt på ett litet embryo :). Det kan vara vår plutt som är här för att stanna. Kan det verkligen vara vår tur nu? Nu rinner tårarna. Jag är så lycklig. Men samtidigt så rädd. 

 

Igår sprang vi runt i ett slags lyckorus; checkade in på ett hotell i stan, gick på showen "Rain man" på Rival, strosade runt i världens finaste barnbutik och bara njöt. Sedan skojade vi om att jag faktiskt har två röster på familjeråden framöver vilket jag tycker är jättepraktiskt :). 

 

Har bestämt oss för att det är okej att drömma på. Vi måste få vara lyckliga även om det, till att börja med, är 14 kritiska dagar som väntar. Det finns inget vi kan göra. Om plutt inte vill stanna kvar i min kropp så gör vi ett nytt försök. Vår tur kommer och just nu vill vi leva för att det är här och nu. Jag går i alla fall under annars. Den här karusellen har nästan slitit mig i stycken. När vi kom till kliniken i fredags så fick vi reda på att två fina ägg redan låg i frysen. Glädje. Tre ägg skulle de ge ett par dagar till på sig för att se om de kanske "kom igång". Men det bästa hade sparats och finns nu i min kropp :). Jag har en fråga till er som är/har varit ruvare. Hade ni ont i äggstockarna redan från ruvardag 1 och ännu mer ont när ni skulle kissa? När jag börjar bli kissnödig så ökar smärtan kraftigt och jag har, på grund av smärta, svårt att "släppa på" när jag väl har satt mig ned för att kissa :/. Man lär ju analysera sönder sig de närmaste veckorna :)

 

Jag vill avsluta inlägget med att tacka er läsare av hela mitt hjärta! Trots att jag inte känner de flesta av er så betyder era hurrarop, hejarop, varma tankar, lyckoönskningar och fina ord så mycket! Mer än jag kan förklara i ett sketet inlägg. Ni skulle bara veta :). Och varje gång jag läser om något framsteg eller glatt besked så värmer det i kroppen. Att läsa era bloggar förgyller verkligen min tillvaro; tack för att ni delar med er!

Massa kramar till er! 

Min första bild på bloggen :). Igår var en känslofylld dag och mina tankar hänger inte riktigt med i vad som händer. Jag hinner inte ta in. Hinner inte förstå vad det är som faktiskt håller på att hända. Som har hänt. Det ska bli skönt, att en dag gå tillbaka och läsa igenom bloggen från början till slut och faktiskt ta in allt som vi har behövt gå igenom.

 

Men för att gå tillbaka till gårdagen. Det började med att det var mer trafik på vägarna än befarat och vi kom med andan i halsen in på kliniken. Inte optimalt förstås. Men väl där så kändes det bra igen. Sambon fick gå iväg och lämna sitt bidrag medan jag fick sitta i ett väntrum och dricka lite premedicinering. Vanlig analgetika. När sambon kom tillbaka fick vi sitta ned med läkaren och gå igenom vad som skulle hända den närmaste tiden. Jag blev överlycklig när jag såg att det var vår favoritläkare som var den som jobbade denna dag. Så underbart! Jag gillar henne. Hon ser de små sakerna. Och hon är inte rädd för att ställa jobbiga frågor och sen stanna kvar och lyssna på svaret. Samtidigt är hon där med en tröstande hand när tårarna kommer. Utan att vara för mycket. Jag önskar att jag som klar sjuksköterska ska uppfattas som henne, om än bara lite.

 

Efter samtalet fick jag byta om till en snygg blå, och stor, rock och knästrumpor. Sambon fick ta på sig en grön rock. Sedan fick vi gå in på "operation" där de satte en PVK på min handrygg och gav mig Stesolid; som fungerar både som muskelavslappnande och lite lugnande. Sambon fick hela tiden vara med och se vad som hände; något som han tyckte var lite spännande. Och jag tyckte det var roligt att han fick se när de satte en PVK, något som jag har pratat om att jag fått öva på mycket under min senaste praktik; men var rädd för innan. Sedan fick jag lokalbedövning i slidan som var sjukt obehagligt. Sedan började punkteringen av äggblåsorna. Hela tiden kunde jag och sambon följa med förloppet på en skärm. Man kunde skymta nålen och sedan när en blåsa punkterades och vätskan (och äggen) sögs ut så kunde man liksom se att den sjönk ihop. Det är häftigt, vad man kan göra för coola saker egentligen :). På höger sida gjorde det så fruktansvärt ont att tårarna sprutade. Jag fick mer lugnande och när en röst började säga "ett ägg" "två ägg" "tre ägg" osv så tror jag att jag slappnade av mer. Och då gjorde det inte lika ont längre. Innan hade jag inte varit ett dugg rädd för smärtan. Det enda som oroade mig var att de inte skulle få några ägg. Inget annat. Smärta har jag känt tillräckligt och är avtrubbad på den fronten. Det skrämmer mig inte. Men om de inte skulle ha fått fram några ägg; ja då vet jag inte... Men som allt annat på denna resa; man lär sig att klara av bakslag. Ni som är i samma karusell behöver nog ingen närmare förklaring ;). Eller hur?

 

9 ägg! De fick ut 9 ägg! Jag började gråta när allt var klart. Glädjetårar. När sambon frågade läkaren om det var bra svarade hon: "Det är ett perfekt antal". Nu är det bara att hoppas att de är av perfekt kvalité också :). Imorgon eftermiddag ska vi tillbaka för återföring. Om de inte ringer innan och meddelar annat. Hoppas telefonen är tyst idag. Bilden jag lagt ut symboliserar de 9 ägg som plockades ut igår. Sambon min hade köpt en påse ägg av olika slag till när vi sågs på kvällen. De var som en symbol för det lyckade äggplocket. Hur fint är inte det?! I mitten ligger guldägget. Hoppas att det vill flytta in till mig. Igår sade vi godnatt till äggen och hoppades att de hade party med spermierna på kliniken... Snälla, säg att det är sant..

 

 

Sitter i väntrummet. Blodprovet är taget och snart ska jag få domen. Har de växt något sedan i lördags? *Hoppas*

 

Den höjda dosen med Gonal-F har fått blåsorna att både växa och bli fler. Inte tillräckligt stora än, men på god väg. 15 stycken, från 8-15 mm stora :). På måndag ska jag dit för ny mätning. Tänk om det blir äggplock i nästa vecka? Kan det verkligen vara sant? Jag vet att det är många steg kvar. Det kanske inte ens blir en befruktning. Men denna lördag ska få bli en dag i glädjens tecken. Vi behöver det. Vi förtjänar det. Så ikväll ska vi njuta av dagens besked och strunta i allt som kan hända framöver. Och blunda för min svullna och ömma mage. Ikväll finns det bara plats för leenden.

Att vi inte skulle kunna få barn utan hjälp på traven var det första bakslaget. Jag hade precis kommit till ro och accepterat tanken på att behöva ta injektioner i magen med en avslutande ägglossningsspruta när nästa bakslag kom. Det skulle visa sig att jag har en kronisk sjukdom och att vi endast med hjälp av provrörsbefruktning kan ha en chans att bli gravida. Så det var bara att ställa om. Alla drömmar som man hade haft och längtat efter kastades vårdslöst i golvet inom loppet av några månader. Det enda sättet att överleva var att acceptera och skapa nya målbilder och en ny väg att nå dit. Det jobbiga har nog varit att alla nya vägar som vi har fått serverade, vare sig vi velat eller inte, har varit sköra och smala. Och blivit smalare för varje nytt bakslag. Och det värsta av allt; vi har inte kunnat påverka dem själva. Jag som i vanliga fall har en enorm "fighting spirit" har inte kunnat kämpa för att göra oddsen bättre. Jag kan inget göra mer än att lita på att läkarna gör sitt yttersta för att hjälpa oss. Och hoppas på att kroppen hänger med. Men jag gillar inte att känna mig så hjälplös och liten. J-vla skitkropp! 

 

Dagens VUL var ingen höjdare. Kroppen har inte svarat som önskat på behandlingen. Två små blåsor och ett stort endometriom var fynden. "Inte som vi hoppats på med den dosen". Domen blev en höjd dos Gonal-F och ett nytt besök på lördag. Snälla. Jag orkar inte prövas mer. Jag har fattat poängen. Det är som att någon drar en kniv längs hela kroppen; ytterst långsamt. Jag känner varje millimeter av knivens spets som drar utmed mitt ansikte och fortsätter neråt mot bröstet. Samtidigt som jag inte känner någonting. För vem orkar känna hur lång tid som helst? Vem orkar med detta egentligen? En liten strimma hopp och nästa sekund kan mattan dras undan igen. Och du kan inget göra, mer än att vänta. För vänta har du fått lära dig att göra. Är du inne i IVF-karusellen så blir du någon sorts expert i ämnet; hur lite du än vill.

 

Kanske att någon av er kan känna igen er i beskrivningen? 

Nytt blodprov och VUL imorgon. Det ska bli spännande att se om det har börjat växa några små blåsor. Helst ska de vara många, lagom stora, i finaste form osv :). Och chokladcystan får inte ha växt. Den SKA inte ha växt. Punkt. Så, då var det bestämt. Och allt jag ska få höra är: "Det ser jättebra ut, de har växt till sig fint, fortsätt några dagar till så blir det äggplockning i nästa vecka som planerat". Då var det också bestämt. Punkt. Mer har jag inte att säga idag.

 

Punkt.