denna längtan

Min första bild på bloggen :). Igår var en känslofylld dag och mina tankar hänger inte riktigt med i vad som händer. Jag hinner inte ta in. Hinner inte förstå vad det är som faktiskt håller på att hända. Som har hänt. Det ska bli skönt, att en dag gå tillbaka och läsa igenom bloggen från början till slut och faktiskt ta in allt som vi har behövt gå igenom.

 

Men för att gå tillbaka till gårdagen. Det började med att det var mer trafik på vägarna än befarat och vi kom med andan i halsen in på kliniken. Inte optimalt förstås. Men väl där så kändes det bra igen. Sambon fick gå iväg och lämna sitt bidrag medan jag fick sitta i ett väntrum och dricka lite premedicinering. Vanlig analgetika. När sambon kom tillbaka fick vi sitta ned med läkaren och gå igenom vad som skulle hända den närmaste tiden. Jag blev överlycklig när jag såg att det var vår favoritläkare som var den som jobbade denna dag. Så underbart! Jag gillar henne. Hon ser de små sakerna. Och hon är inte rädd för att ställa jobbiga frågor och sen stanna kvar och lyssna på svaret. Samtidigt är hon där med en tröstande hand när tårarna kommer. Utan att vara för mycket. Jag önskar att jag som klar sjuksköterska ska uppfattas som henne, om än bara lite.

 

Efter samtalet fick jag byta om till en snygg blå, och stor, rock och knästrumpor. Sambon fick ta på sig en grön rock. Sedan fick vi gå in på "operation" där de satte en PVK på min handrygg och gav mig Stesolid; som fungerar både som muskelavslappnande och lite lugnande. Sambon fick hela tiden vara med och se vad som hände; något som han tyckte var lite spännande. Och jag tyckte det var roligt att han fick se när de satte en PVK, något som jag har pratat om att jag fått öva på mycket under min senaste praktik; men var rädd för innan. Sedan fick jag lokalbedövning i slidan som var sjukt obehagligt. Sedan började punkteringen av äggblåsorna. Hela tiden kunde jag och sambon följa med förloppet på en skärm. Man kunde skymta nålen och sedan när en blåsa punkterades och vätskan (och äggen) sögs ut så kunde man liksom se att den sjönk ihop. Det är häftigt, vad man kan göra för coola saker egentligen :). På höger sida gjorde det så fruktansvärt ont att tårarna sprutade. Jag fick mer lugnande och när en röst började säga "ett ägg" "två ägg" "tre ägg" osv så tror jag att jag slappnade av mer. Och då gjorde det inte lika ont längre. Innan hade jag inte varit ett dugg rädd för smärtan. Det enda som oroade mig var att de inte skulle få några ägg. Inget annat. Smärta har jag känt tillräckligt och är avtrubbad på den fronten. Det skrämmer mig inte. Men om de inte skulle ha fått fram några ägg; ja då vet jag inte... Men som allt annat på denna resa; man lär sig att klara av bakslag. Ni som är i samma karusell behöver nog ingen närmare förklaring ;). Eller hur?

 

9 ägg! De fick ut 9 ägg! Jag började gråta när allt var klart. Glädjetårar. När sambon frågade läkaren om det var bra svarade hon: "Det är ett perfekt antal". Nu är det bara att hoppas att de är av perfekt kvalité också :). Imorgon eftermiddag ska vi tillbaka för återföring. Om de inte ringer innan och meddelar annat. Hoppas telefonen är tyst idag. Bilden jag lagt ut symboliserar de 9 ägg som plockades ut igår. Sambon min hade köpt en påse ägg av olika slag till när vi sågs på kvällen. De var som en symbol för det lyckade äggplocket. Hur fint är inte det?! I mitten ligger guldägget. Hoppas att det vill flytta in till mig. Igår sade vi godnatt till äggen och hoppades att de hade party med spermierna på kliniken... Snälla, säg att det är sant..

 

 

Sitter i väntrummet. Blodprovet är taget och snart ska jag få domen. Har de växt något sedan i lördags? *Hoppas*

 

Den höjda dosen med Gonal-F har fått blåsorna att både växa och bli fler. Inte tillräckligt stora än, men på god väg. 15 stycken, från 8-15 mm stora :). På måndag ska jag dit för ny mätning. Tänk om det blir äggplock i nästa vecka? Kan det verkligen vara sant? Jag vet att det är många steg kvar. Det kanske inte ens blir en befruktning. Men denna lördag ska få bli en dag i glädjens tecken. Vi behöver det. Vi förtjänar det. Så ikväll ska vi njuta av dagens besked och strunta i allt som kan hända framöver. Och blunda för min svullna och ömma mage. Ikväll finns det bara plats för leenden.

Nytt blodprov och VUL imorgon. Det ska bli spännande att se om det har börjat växa några små blåsor. Helst ska de vara många, lagom stora, i finaste form osv :). Och chokladcystan får inte ha växt. Den SKA inte ha växt. Punkt. Så, då var det bestämt. Och allt jag ska få höra är: "Det ser jättebra ut, de har växt till sig fint, fortsätt några dagar till så blir det äggplockning i nästa vecka som planerat". Då var det också bestämt. Punkt. Mer har jag inte att säga idag.

 

Punkt.

Var och tog blodprov igår och sen ringde barnmorskan på eftermiddagen och berättade att mina östrogenvärden hade sjunkit kraftigt. Förvandligen till man har börjat ;). Närå, i det här sammanhanget så var det goda nyheter och betyder att jag får börja med sprutorna ikväll och trappa ned lite på nässprayen. På tisdag är det nytt blodprov och ultraljud. Då hoppas jag att det då har börjat växa till sig en massa fina blåsor innehållande en massa ägg av finaste kvalité :).

 

Barnmorskan frågade om jag hade haft huvudvärk och mått dåligt av sprayen. "Jo tack". Men det var skönt att få det bekräftat. Att jag inte går runt och känner efter utan att det faktiskt är vanligt att man mår skit. Jag har ju trots allt gått från fertil kvinna (fertil och fertil :P) till klimakterietant på väldigt kort tid. Hon försäkrade mig om att jag snart kommer att må bättre igen. Jag hoppas hon syftade på att jag kommer att bli gravid. För nu ska jag gå upp i vikt pga all vätska och blåsor jag ska samla på mig under ett par veckor. Och jag har svårt att se att jag kommer att må så mycket bättre av det :)

 

Nu tänkte jag be er läsare att få låna era tummar lite. Kan ni tänka er det? Jag behöver många fina äggblåsor som växer som de ska :)

 

Jag har kommit till ro med tanken på att vi inte kommer att få barn spontant och naturligt. Det där lyckliga skriket från badrummet när det helt plötsligt och oväntat blir ett plus på stickan kommer inte att ske. Så är det tyvärr bara, men det ska inte hindra oss från att bli föräldrar. 

 

Men att må såhär. Det är inte ok! Jag orkar inte ta en enda icke-hormon, hormon, bebistabletter och allt vad det nu är som jag stoppar i mig. Sprayar i mig. Orkar inte ens sätta mig in i vad det är längre. Jag bara gör som de säger. Tar prover när det säger att jag ska göra det. Sticker mig när de vill det. Tar nässpray fast den smakar skit. Väntar på nästa steg. Väntar på nästa steg igen. Och igen. Väntar lite till. Gråten sitter i halsen och det räcker med att jag i en halv mikrosekund tänker på något tråkigt, så kommer tårarna. Eller att en sorglig låt spelas på radion. Eller förresten, den behöver inte ens vara sorglig. Det är en daglig kamp. Jag mot tårarna. Och svettningarna.

 

Kan inte skriva mer, måste gå och torka bort några tårar :)

Har precis betalt in 35 000 kr för ett första IVF-försök. Vare sig jag vill eller inte så svider det lite. Tack vare sponsring från min fina mamma så lyckades vi skrapa ihop till ett första försök. Lotterihjulet har börjat snurra...

 

Jag kan inte annat än att förundras över klinikens prissättning. Man kunde köpa "3-pack" IVF-behandlingar för 70 000 kr. Skulle man lyckas på första försöket, vilket såklart alla hoppas på, så skulle man förlora 35 000 kr eftersom de andra försöken då "brann inne". Skulle man däremot misslyckas med de två första försöken så skulle man "spara" 35 000 kr eftersom man då "bara" behövt betala för två försök men fått göra tre. Ja ni fattar. Man kan bli knäpp för mindre. Lyckas de inte ens plocka ut några ägg alt. att man inte har några ägg att plocka ut vid äggplockningen så får man tillbaka 17 500 kr av de 35 000 kr man satsat. 

 

Vi satsar allt på ett kort. Lite klimakteriebesvär, depression och andra bieffekter av hormoner och icke-hormoner får man på köpet.

  

Hela veckan har varit hektisk med en massa nya intryck. Har varit på en ny praktikplats med allt vad det innebär. Och på måndag så börjar jag på ytterligare ett ställe. Har nästan sprayat i en vecka nu och tack vare att jag inte haft en sekund över för eftertanke så har tiden gått fort. Idag är jag ledig, och för första gången på länge får jag tid över att tänka. På ett sätt är det bara jobbigt. Men, jag tror att det är bra. Jag är en funderare som måste få tid att sortera mina tankar för att må bra. 

 

Jag tror att jag "peppar peppar" har varit ganska förskonad från biverkningar av Synarelan. Lite nässnuva, trötthet, lätt till gråt och feberkänslor, men än så länge inget allvarligare än så. Må det hålla i sig. Om knappt två veckor ska jag lämna ett nytt blodprov och se om jag får lägga till injektionerna till behandlingen som ska få en massa äggblåsor att utvecklas. Jag oroar mig för att allt ska bli försenat, eller ännu värre, att man inte ska få så många äggblåsor och ägg som önskat och att hela processen måste göras om. Om en lyckad äggplockning, befruktning och återinförande av embryo kan ske så har vi i alla fall en teoretisk chans att bli gravida. Kommer vi inte ens dit i processen så finns det ju inget att hoppas på. Det är så många steg att ta sig igenom och hela tiden får man kämpa med att inte brytas ned fullständigt. Försöker att tänka positivit och se varje steg som ett litet delmål.

 

Ibland bara önskar jag att någon tog mig härifrån, om ens bara för en dag, och lät mig vara liten igen och tog hand om mig. Det är jobbigt att vara "duktig" student på praktiken, positiv, ha framtidstro och kämpa med sprutor, spray, hormoner som gör en galen och tusen läkarbesök när man egentligen bara vill skrika rakt ut att: "Jag orkar inte mer!!!"

 

Tur att jag har bloggen som min ventil, med alla underbara människor runt om i landet som går igenom precis samma sak. Ni förstår, och ni ger mig styrka och hopp. Och det är en sådan äkta glädje jag känner för er som lyckas. För jag förstår vad ni har gått igenom. Och jag vet vilka underbara föräldrar ni kommer att bli <3.

Imorse var vi på IVF-skola hos barnmorskan. Vi har fått en grundlig genomgång av alla steg som ska ske fram till (förhoppningsvis) äggplockning i v.15. Om allt går vägen kommer jag ha ett litet embryo inuti mig samma vecka. Enligt barnmorskan räknas man då som "gravid". Även om missfallsrisken är stor så tror jag att vi kommer att känna oss lyckliga att för första gången få kalla oss gravida, något som många tar för givet att man ska kunna bli. Men nu går jag händelserna i förväg och det är mycket som ska klaffa innan dess. Såhär ser planen ut:

 

* nässpray i 17 dagar

* blodprov för att se att nedregleringen gått tillräckligt bra. Annars måste jag behandlas lite till och komma in för punktering av äggblåsor. 

* sprutor i ca 10-15 dagar och täta besök på kliniken för VUL och äggblåsemätningar

* ägglossningsspruta 

* v.15 äggplockning och återföring av embryo

* vaginatorier som förstör trosor och kladdar i tre veckor

* springa på toaletten stup i kvarten och kolla att kroppen inte slänger ut embryot

* graviditetsblodprov på kliniken

* tidigt i januari 2014: PLUTT tittar ut

 

Ovan sker i bästa av världar. Och det känns som att det är på tiden att vi får lite medvind. 

Var på Apoteket idag och beställde hem alla hormoner som behövs inför IVF:en. Spraystart i helgen om vi inte får nya direktiv på fredag. Eftersom jag har fullt upp med praktik några veckor framöver så går tiden fort. Det underlättar och gör väntan mindre plågsam.

Har inte skrivit på länge. Var tvungen att släppa allt med IVF att göra och fokusera på min praktik som har tagit upp hela min vakna tid den senaste veckan. Ganska skönt på ett sätt. 

 

I fredags var vi på kliniken för ett inledande IVF-samtal. Det har lagts upp en plan för oss och på fredag ska vi träffa barnmorskorna och gå igenom den mer detaljerat. I helgen är det tänkt att jag ska börja spraya med nässprayen i ett par veckor för att sedan sedan börja med injektionerna. Om planen håller så kan det bli äggplockning i vecka 15. Känns surrealistiskt. Det som också känns konstigt är att allt planeras i minsta detalj. Vad hände med alla drömmar om att få ett spontant plus på stickan och skrikande rusa ut med den i handen?

 

Vi fick en procentsats på 45%. Det är högt i sammanhanget, men ändå känns det så sjukt. Det känns så sjukt att man betalar 35 000 kr för att först behandlas med hormoner som gör en tokig i fyra veckor för att sedan plocka ut ägg; och om allt går vägen stoppa in ett igen och hoppas att man kan hålla det kvar i kroppen. Allt så planerat. Allt så uppstyrt. Och på toppen av detta så får man en procentsats på hur stor chans man har att det ska lyckas. 

 

Det känns som att man spelar rysk roulette med både känslor och pengar. 

Var på kliniken idag för VUL och fortsatt behandling. Chokladcystan hade inte minskat, den hade istället växt :(. Bakslag. Tusen tankar och tårar som inte gick att hålla tillbaka. Vi diskuterade hur vi skulle kunna gå vidare och läkaren sade att en ny hormonstimulering snarare skulle kunna riskera att göra allt värre då det verkar som att mina cystor växer av hormonerna. Mina chanser att bli gravid kan snarare minska än öka med fortsatt behandling. "Vi kan såklart aldrig vara helt säkra" förklarade hon, men jag tackade nej till flera behandlingar.

 

Jag vet att man har goda chanser att bli gravid med hjälp av IVF när man har endometrios, men ändå gör det så ont i mig att vi inte kan fortsätta planen som vi lade upp tidigare. Jag vill fortfarande vara kvar i planeringen som "läkaren trodde så mycket på". Nu börjar väntan igen. Flera veckor kvar tills vi får komma på ett "pratbesök" om vad IVF är, vad vi ska lägga upp för plan osv. 

 

Jag orkar inte mer. Så känns det nu. Jag orkar inte kastas runt som ett par smutsiga strumpor i tvättmaskinen.

Pratade med kliniken imorse. Berättade att jag fick mens igår och fick ett "åh, jaha.. så tråkigt" till svar. Fick en tid till på onsdag, så får vi se hur vi ska gå vidare. Antagligen blir det IVF direkt. Har lite svårt att komma till ro med den tanken eftersom läkaren trodde så mycket på oss innan de nya cystorna upptäcktes. Går vi direkt på IVF så måste jag också våga se att våra chanser har minskat. Och jag vill inte se sanningen. 

Idag är det BIM. Jag kunde såklart inte hålla mig. Ändå visste jag att chanserna var minimala. Läkaren hade ju i princip sagt att det inte var någon chans. Men som vid alla andra test jag gjort, säkert 30 stycken, så fanns ändå pirret i magen. Tänk om! 

 

Det blev inget plus och besvikelsen jag kände var större än vad jag vill erkänna. Men nu kommer "fröken röd" att hälsa på under dagen och på måndag får jag ringa till kliniken och boka tid för vidare undersökning av cystor mm. Resan fortsätter.