denna längtan

Imorgon gäller det. Då ska det digitala graviditetstestet från Clearblue fram. För första gången någonsin tror jag att ett "gravid" faktiskt kan visa sig i displayen. Om testet är positivt imorgon bitti så ska vi på VUL på kliniken några timmar senare. Spännande! De senaste dagarna har gått fort. Är inne på sluttampen på examensarbetet och varje kväll har varit uppbokad med någon aktivitet. Fortsättning följer... 

Det är idag det. Inget tjuvtest imorse. Kanske, kanske imorgon. Just nu sitter jag på tunnelbanan och mår illa. Har natten från helvetet färskt i minnet. Vaknade med mensliknande värk, illamående och insomnia. När klockan ringde höll jag på att bryta ihop.

 

Jag. Vill. Sova.

Jag. Vill. Ännu. Mer. Att. Plutt. Stannar. Kvar.

Har försökt att aktivera mig i helgen för att hålla tankarna borta från blod :). Jag vill inte se något blod på ett mycket bra tag. Idag har jag mått väldans illa och haft någon form av mensvärk som har kommit och gått. Igår var det svanken som värkte. Den känns av även idag. Känslan är ungefär som att kroppen håller på att bestämma sig för om jag ska få mens eller inte. Den leker liksom med mig. Och jag kan bara gå runt och vara orolig. Ska den komma? Eller kan det vara en graviditet på gång? 

 

Har läst om många som har tjuvtestat och snart kommer vi själva inte kunna hålla oss längre. Vi vill på ett sätt veta, att även om missfallet skulle komma några dagar efter testet, så lyckades vi ändå bli gravida. Det skulle inge hopp för framtiden. Men samtidigt skulle säkert besvikelsen bli större. Det har man ju också läst om. De som tjuvtestar och får ett + för att dagen efter få sin mens. Tala om att kastas från fullständig lycka till fullständigt mörker i en handvändning. Imorgon är det ruvardag 10; får se om vi tjuvtestar eller inte. Egentligen är det ju dag 14 som gäller för oss.

Snart är ruvardag 6 över. Allt är som en enda lång transportsträcka fram till dag 14. Den stora dagen. Testdagen. Domedagen. Efter morgondagen har vi passerat hälften av denna etapp. Och det vi önskar mest i hela världen är ett speciellt litet streck. Ett streck med en mycket stor betydelse.  

Vad ska jag skriva? Jag vet inte. Befinner mig i något slags vakuum och inuti detta vakuum kastas jag mellan hopp och förtvivlan.

 

Att säga till någon i min situation att inte analysera är ungefär som att säga till någon annan att sluta andas. Det går inte. En sekunden är jag säker på att allt går vägen. Och innerst inne tror jag verkligen att detta ska gå bra :). Nästa sekund är det en röst som viskar att "Va inte så säker du; du har ju inte alls lika ont längre. Det är över nu". Är det för att jag ska förbereda mig för ett eventuellt misslyckande och inte bli totalt knäckt om det skiter sig? Jag vet inte. I natt vaknade jag inte med samma smärtor som tidigare nätter. Var det ett dåligt tecken? Betyder det att allt är slut och ingenting händer i kroppen längre? Men jag drömmer konstigt och har fortfarande ömma bröst. Är det ett bra tecken? Ja, ni förstår. Det är omöjligt att komma fram till något. Det är bara att vänta, som vanligt.

 

Man ska inte analysera helt enkelt ;)

Ruvardag 2. Känner lite på hur det känns att säga. Overkligt. Olidligt. Det är alldeles för lång väntan tills vi får veta. Det är ungefär som när man drar bort ett plåster alldeles för långsamt. Plutten kan redan vara borta. Men plutten kan också ligga och gosa in sig och förbereda sig för att klamra sig fast. Och det sker i så fall på ruvardag 5 eller 6 som jag har förstått det som. Stämmer det? Och i samband med det kan det komma en liten blödning. Och då börjar nästa analys: Var det en nidblödning eller en blödning som betyddee slutet på detta försök? Gaaaahh!

 

Dagens symptom:

Bröst som känns som stora och ömma tennisbollar. Fortfarande ont över äggstockar och ännu mer ont när jag är kissnödig. TRÖTT! Jag skulle kunna sova stående. Jag hoppas att det är för att en massa hormoner håller på att bildas och att plutten håller på att böka in sig. 

 

Men som sagt. Helt underbart. Men ändå olidligt.

Jag har svårt att få ned något i skrift. Har försökt ett par gånger tidigare men sitter bara och stirrar på skärmen, helt oförmögen att få ned det jag känner med ord. Det kanske blir ett tråkigt inlägg, men jag vill verkligen berätta för er vad som har hänt de senaste dagarna. 

 

Ruvardag 1, det känns surrealistiskt. Får jag verkligen skriva så? Gäller det verkligen mig? På ett sätt känns det så overkligt så att tankarna känns lite förbjudna; ungefär som att jag ljuger. Men jag har ju faktiskt ett papper framför mig som säger att jag ska på återbesök om två veckor och att jag ska göra ett gravtest på morgonen innan besöket. Jag ruvar faktiskt på ett litet embryo :). Det kan vara vår plutt som är här för att stanna. Kan det verkligen vara vår tur nu? Nu rinner tårarna. Jag är så lycklig. Men samtidigt så rädd. 

 

Igår sprang vi runt i ett slags lyckorus; checkade in på ett hotell i stan, gick på showen "Rain man" på Rival, strosade runt i världens finaste barnbutik och bara njöt. Sedan skojade vi om att jag faktiskt har två röster på familjeråden framöver vilket jag tycker är jättepraktiskt :). 

 

Har bestämt oss för att det är okej att drömma på. Vi måste få vara lyckliga även om det, till att börja med, är 14 kritiska dagar som väntar. Det finns inget vi kan göra. Om plutt inte vill stanna kvar i min kropp så gör vi ett nytt försök. Vår tur kommer och just nu vill vi leva för att det är här och nu. Jag går i alla fall under annars. Den här karusellen har nästan slitit mig i stycken. När vi kom till kliniken i fredags så fick vi reda på att två fina ägg redan låg i frysen. Glädje. Tre ägg skulle de ge ett par dagar till på sig för att se om de kanske "kom igång". Men det bästa hade sparats och finns nu i min kropp :). Jag har en fråga till er som är/har varit ruvare. Hade ni ont i äggstockarna redan från ruvardag 1 och ännu mer ont när ni skulle kissa? När jag börjar bli kissnödig så ökar smärtan kraftigt och jag har, på grund av smärta, svårt att "släppa på" när jag väl har satt mig ned för att kissa :/. Man lär ju analysera sönder sig de närmaste veckorna :)

 

Jag vill avsluta inlägget med att tacka er läsare av hela mitt hjärta! Trots att jag inte känner de flesta av er så betyder era hurrarop, hejarop, varma tankar, lyckoönskningar och fina ord så mycket! Mer än jag kan förklara i ett sketet inlägg. Ni skulle bara veta :). Och varje gång jag läser om något framsteg eller glatt besked så värmer det i kroppen. Att läsa era bloggar förgyller verkligen min tillvaro; tack för att ni delar med er!

Massa kramar till er!