denna längtan

I morse var jag så besviken när jag vaknade. Ville inte tappa drömmen. Jag halvlåg i en soffa med en Rut i famnen. Ja, en Rut. Rut var vår lilla söta flicka som låg och sov i min famn på BB. Bredvid mig satt en annan tjej med en liten nyfödd pojke i famnen. Jag kommer ihåg att jag tänkte i drömmen att jag inte mindes hur själva födseln hade gått till, att jag inte kunde minnas någon smärta. Bara lycka. Lycka att Rut var hos oss.

Resten var konstigt. Varför satt vi påklädda i en soffa? Varför var det tusen journalister utanför som ville ha info om skottlossning på sjukhuset och om ett stort knarkbeslag? "Här inne?" tänkte jag. Men jag var inte rädd.

 

Den första som kom för att hälsa på oss var min dagmamma. Hon utbrast: "Åh, en liten Rutt!" Rut med två t. Drömmar är konstiga. Men drömmar kan också vara så underbara. Nu har jag en sådan ledsam känsla i hela kroppen för att jag inte fick vara kvar i drömmen lite längre.

Jag tror att drömmen har att göra med att jag hälsade på en kompis och hennes två barn igår. Det var så mysigt att följa med och hämta på dagis och leka lite :). Den känslan ska jag byta till och ta med mig när jag ska träffa en underbar vän ikväll.

Idag känner jag en sådan besvikelse, av många anledningar. Och jag gillar det inte. Brukar försöka tänka tvärtom och tänka vad jag själv skulle ha gjort. Och tänkt. Det brukar underlätta och göra besvikelsen lite mindre. Men fast att jag förstår att ingen gör något för att göra mig ledsen så gör det ändå ont. Ännu ondare gör det för att jag inte säger något utan är ledsen i det tysta.

Det går inte spikrakt uppåt för tillfället. Vaknade kl.3 i natt av fruktansvärda magsmärtor. Kom så plötsligt och jag fick panik. Efter att min sambo pratat med sjukvårdsupplysningen så åkte vi in till gynakuten där jag fick smärtlindring. Läkaren gjorde en VUL och konstaterade att endometriomet var kvar men att det var lite vätska kring ena äggstocken vilket kunde tyda på att smärtan berodde på att en cysta hade spruckit. Men det kan också vara endometriosen som spökar. Barnmorskan tyckte att jag ska ringa till kliniken och diskutera om smärtan kan ha med hormonstimuleringen att göra. 

 

När jag blev släppt från gynakuten så skulle jag har träning inför praktiken på samma sjukhus. Så jag gick direkt från en avdelning till en annan, haha :).

Har inte skrivit på några dagar. Det har inte hänt något som har med "karusellen" att göra. Vi väntar på att det ska bli första mars. Då sker ett första möte där vi ska diskutera IVF. Vi har fått en del papper att läsa igenom så att vi kan förbereda oss med frågor och funderingar. Så det är väntan som gäller. Igen. 

Var på kliniken idag för VUL och fortsatt behandling. Chokladcystan hade inte minskat, den hade istället växt :(. Bakslag. Tusen tankar och tårar som inte gick att hålla tillbaka. Vi diskuterade hur vi skulle kunna gå vidare och läkaren sade att en ny hormonstimulering snarare skulle kunna riskera att göra allt värre då det verkar som att mina cystor växer av hormonerna. Mina chanser att bli gravid kan snarare minska än öka med fortsatt behandling. "Vi kan såklart aldrig vara helt säkra" förklarade hon, men jag tackade nej till flera behandlingar.

 

Jag vet att man har goda chanser att bli gravid med hjälp av IVF när man har endometrios, men ändå gör det så ont i mig att vi inte kan fortsätta planen som vi lade upp tidigare. Jag vill fortfarande vara kvar i planeringen som "läkaren trodde så mycket på". Nu börjar väntan igen. Flera veckor kvar tills vi får komma på ett "pratbesök" om vad IVF är, vad vi ska lägga upp för plan osv. 

 

Jag orkar inte mer. Så känns det nu. Jag orkar inte kastas runt som ett par smutsiga strumpor i tvättmaskinen.

Tittade på "Familjen annorlunda" igår och gamla minnen började snurra runt i mitt huvud. Jag var 23 år när jag köpte mina första bebiskläder; ett par söta små jeans med en elefant på och en tillhörande vit t-shirt med en likadan elefant och små ljusblå tossor till det. Köpet gjordes i en liten fin barnbutik som hade allt som jag drömde om. Jag hade längtat efter barn i säkert två år.

 

Nu är det gått åtta år sedan dess. Jag kan inte låta bli att känna en sorg inombords; en sorg över att saker inte alltid blir som man tänkt sig. En sorg över att behöva inse att jag faktiskt är en av alla ofrivilligt barnlösa.

 

Jag har alltid fått höra att jag är så förbannat envis. Måtte det löna sig.

 

 

Pratade med kliniken imorse. Berättade att jag fick mens igår och fick ett "åh, jaha.. så tråkigt" till svar. Fick en tid till på onsdag, så får vi se hur vi ska gå vidare. Antagligen blir det IVF direkt. Har lite svårt att komma till ro med den tanken eftersom läkaren trodde så mycket på oss innan de nya cystorna upptäcktes. Går vi direkt på IVF så måste jag också våga se att våra chanser har minskat. Och jag vill inte se sanningen. 

Fröken röd är här. Besvikelse. Och panik. Mina menssmärtor innebär ren och skär ångest; med illamående och smärta som gör att jag brukar önska att någon ska döda mig. Jag har alltid proppat i mig NSAID-preparat för att få bukt med smärtan. Det var först för ett par månader sedan som jag fick lära mig att det är just sådana preparat man INTE ska knapra om man vill bli gravid. Moment 22. Ångesten är större än någonsin eftersom jag inte kan smärtstilla mig själv längre. Paracetamol fungerar inte så det finns ingenting att göra. Det är bara att vänta på att smärtan ska eskalera.  

 

Igår var en sådan där skön kväll då jag kunde koppla bort alla tankar och ledsna känslor. En över tre timmar lång, och bra, pjäs på Dramaten. Och det bästa av allt, ett gott glas rött vin i pausen :). Sällskapet var en fin person som vet om allt, så inget behövde förklaras. Skönt!

Idag är det BIM. Jag kunde såklart inte hålla mig. Ändå visste jag att chanserna var minimala. Läkaren hade ju i princip sagt att det inte var någon chans. Men som vid alla andra test jag gjort, säkert 30 stycken, så fanns ändå pirret i magen. Tänk om! 

 

Det blev inget plus och besvikelsen jag kände var större än vad jag vill erkänna. Men nu kommer "fröken röd" att hälsa på under dagen och på måndag får jag ringa till kliniken och boka tid för vidare undersökning av cystor mm. Resan fortsätter.

Det känns i magen. Är det cystan, menskänning eller ett mirakel? Vill att det ska vara ett mirakel och drömmer mig bort lite :). "Drömma får man alltid" har min mamma alltid sagt. Dumma tankar gör sig inte besvär, för ikväll ska jag tillåta mig att drömma.

Det sista UL innan ägglossningssprutan blev ett nytt bakslag. Det som bara skulle bli en mätning av äggblåsan blev till ett "Oj, hm, ser inte bra ut, funkar det inte denna gång så får vi gå direkt på IVF tyvärr och undersöka cystorna närmare". Va!? Vad hände med: "Jag har stora förhoppningar på att detta ska gå bra. Vi gör flera försök med hormonsprutor, eftersom oddsen ser bra ut, innan vi planerar vidare".

Dagen innan hade jag för första gången sagt att jag verkligen trodde på detta. Kände mig lite upprymd och förväntansfull för att det kanske faktiskt var vår tur nu. I huvudet hade jag räknat ut ungefär när en liten plutt skulle kunna flytta in hos oss. Men det enda jag tog med mig från besöket var oro, försämrade odds och en kronisk sjukdom: Endometrios.

Nu går jag och väntar på att mensen ska komma så att jag kan få undersökas vidare. 

Jan 2012: Bokade första besöket för "barnlöshetsutredning". Fick tid i juni (!) 2012. Där började resan. Denna väntan och längtan, men samtidigt en oro för vad svaren skulle bli. 

 

Juni 2012: Allmänt samtal om vår historia samt UL på mig som såg ok ut. "Men nu är det ju sommar så vi skickar en remiss till SH och ni kommer få en ny tid efter sommaren för fortsatt utredning". Jag minns min besvikelse. "Var det allt?" Väntan igen. En lång sådan.

 

September 2012: Jag ringer kliniken och säger att jag tycker att sommaren faktiskt är över och frågar när vi ska få komma på en ny undersökning. Nytt bakslag. Vår remiss har skickats tillbaka från SH med motiveringen att vi har avbokat den eftersom vi fått tid på annan klinik. Che!? Innan jag får tag på SH så ringer jag gråtande till Vårdguiden för att få telefonnummer till andra kliniker så att jag ska kunna boka in oss på en nytt första besök för att ha en sorts plan-B. När SH äntligen ringer upp så är de jätteledsna att de har "råkat" radera oss från systemet och vi får en tid samma dag. Jag slänger mig på luren och ringer fästmannen för att se om han har möjlighet att följa med. De vill att vi kommer båda två, annars måste vi få en ny tid. Han kastar sig i bilen, och jag på bussen, och vi åker mot SH. Där gör jag ett nytt UL och fästmannen får ta blodprov. Han får recept för att lämna spermaprov på KS. Sedan kommer nästa bakslag. Mina blodprover måste tas en viss dag i menscykeln och vi är en (!) dag försenade. Vi måste vänta. Igen. Och vem vet när jag får mens nästa gång; den har ju strulat rejält den senaste tiden. 

 

November 2012: Jag lämnar blodprov på mensens tredje dag. I slutet av månaden så har vi en tid tillsammans på SH för att gå igenom provsvaren. Fästmannens prov ser bra ut och mina är hormonvärden och äggreserv är bra för min ålder. "Lite ogynnsam miljö" dock, men inget allvarligt. 

 

Jag hinner också med ett besök för "äggstocksspolning" i denna veva. Det rinner lite långsamt på vänster sida, men återigen; ingen fara. Efter samtal med läkaren så får vi reda på att våra chanser att bli gravida "med lite hjälp på traven" ser ganska goda ut. Nästa gång jag får mens så ska jag få komma på UL och sedan, om det ser ok ut (= ej fler äggblåsor än 2), få ta hormonsprutan Gonal-F för att få äggblåsan/äggblåsorna att växa och sedan ägglossningssprutan Ovitrelle när äggblåsorna är tillräckligt stora. Sedan ska man ha kärleksfullt och spontant sex 24-36h efteråt ;).

 

December 2012: Nästa bakslag. Min mens kommer ett par dagar försent för att vi ska få påbörja en behandling denna period. Vi måste vänta tills de öppnar igen i januari. Jag är otröstlig. Jag orkar inte vänta mer. För jag vet att när man äntligen får börja en behandling, så börjar en ny resa.

 

Januari 2013: Mensen kommer för tidigt. Ett par dagar innan en resa jag ska iväg på. Jag ser framför mig hur vi ska behöva vänta en period till. Ringer till kliniken och får komma på UL dagen efter. Vi lägger upp en plan med spruttagning under resan och sedan besök ooh nytt UL dagen efter hemkomst, på en söndag. Anledningen till att man måste göra så många UL under hormonbehandlingen är för att de ska mäta äggblåsorna och se att allt ser bra ut. När äggblåsan/äggblåsorna nått rätt storlek så får man ta ägglossningssprutan som ska stimulera kroppen att släppa ägget. Tyvärr ger sprutan ingen garanti att man får ägglossning. Vid min andra UL efter resan får vi nästa stora bakslag. Men det skriver jag i ett eget inlägg, med rubriken: Endometrios.