denna längtan

Fröken röd är här. Besvikelse. Och panik. Mina menssmärtor innebär ren och skär ångest; med illamående och smärta som gör att jag brukar önska att någon ska döda mig. Jag har alltid proppat i mig NSAID-preparat för att få bukt med smärtan. Det var först för ett par månader sedan som jag fick lära mig att det är just sådana preparat man INTE ska knapra om man vill bli gravid. Moment 22. Ångesten är större än någonsin eftersom jag inte kan smärtstilla mig själv längre. Paracetamol fungerar inte så det finns ingenting att göra. Det är bara att vänta på att smärtan ska eskalera.  

 

Igår var en sådan där skön kväll då jag kunde koppla bort alla tankar och ledsna känslor. En över tre timmar lång, och bra, pjäs på Dramaten. Och det bästa av allt, ett gott glas rött vin i pausen :). Sällskapet var en fin person som vet om allt, så inget behövde förklaras. Skönt!

Det sista UL innan ägglossningssprutan blev ett nytt bakslag. Det som bara skulle bli en mätning av äggblåsan blev till ett "Oj, hm, ser inte bra ut, funkar det inte denna gång så får vi gå direkt på IVF tyvärr och undersöka cystorna närmare". Va!? Vad hände med: "Jag har stora förhoppningar på att detta ska gå bra. Vi gör flera försök med hormonsprutor, eftersom oddsen ser bra ut, innan vi planerar vidare".

Dagen innan hade jag för första gången sagt att jag verkligen trodde på detta. Kände mig lite upprymd och förväntansfull för att det kanske faktiskt var vår tur nu. I huvudet hade jag räknat ut ungefär när en liten plutt skulle kunna flytta in hos oss. Men det enda jag tog med mig från besöket var oro, försämrade odds och en kronisk sjukdom: Endometrios.

Nu går jag och väntar på att mensen ska komma så att jag kan få undersökas vidare.