denna längtan

Det kan vara dax när som helst. Senast 15 januari sätts jag igång om inget hänt innan. Jag läser om barnet som läggs på mammans bröst och blir lugnt av att höra mammas hjärtslag. Kommer vår Plutt att läggas på MITT bröst och bli lugn av MINA hjärtslag? Det känns fortfarande så overkligt. Det är en dröm som nästan höll på att försvinna i periferin. För som jag skrivit tidigare; vem orkar tro och hoppas hur länge som helst?  

 

Jag kan inte tänka det nog många gånger. Är det verkligen vår tur nu?

Kommer få ett marsbarn. Han visar inga tecken på att vilja komma ut. Har haft en konstant sammandragning hela dagen med korta pauser. Men ingen smärta att tala om. Ge mig smärta, slempropp, vattenavgång - nånting som gör att jag i alla fall tror att jag ska föda snart.

Igår tände jag ett speciellt ljus. Det var för pojken som jag skrev om för ett par inlägg sedan. Han klarade sig inte. Fyra dagar på barnintensiven fick han, efter att ha förlorat mycket blod efter ett akut kejsarsnitt då moderkakan lossnat under värkarbetet. Jag finner inga ord och tårarna sprutar. Det är så orättvist att jag blir ledsen och arg på samma gång. 

 

Mitt bland alla tårar så väcks samtidigt en oro inom mig. Jag ska ju själv föda vilken sekund som helst. Har aldrig varit rädd för själva förlossningen eller smärtan. Det enda som jag har varit rädd för är att något ska hända med Plutt. Att navelsträngen skulle hamna runt hans hals, att han helt plötsligt skulle sluta andas osv. Jag vill mer än någonsin bara att förlossningen ska vara över och att allt ska ha gått bra. Önskar att Plutt redan fanns här hemma hos oss; utanför magen. Aldrig tidigare har jag tänkt "igångsättning" ens som en tanke. Men nu önskar jag det nästan. Men bara nästan. Skulle nog banga om det väl erbjöds. Jag ska ta upp min oro med BM idag; som jag lägligt har en tid inbokad med. 

Imorgon går vi in i vecka 39. 95% av graviditeten har passerat och det är 14 dagar kvar till BF. Han kan verkligen komma vilken sekund som helst. Idag känns det som att det inte kommer någon bebis förrän till våren. Visserligen har jag mer och mer sammandragningar men knappt några förvärkar att tala om. De förvärkar jag har är alldeles för mesiga för att jag ska tro att något är "på gång". Jag räknar ju med att de ska göra rejält ont och att sedan de riktiga värkarna ska göra outhärdligt ont. Det är svårt att bedöma smärta, är så subjektivt hur man upplever den. 

 

Som skrivet ovan, här råder lugnet och jag är mer än otålig nu. Idag fyller min fästman 40 år och jag och Plutt och krokodilerna har grattat honom med lite skönsång, frukost och paket. Han är ledig idag, dagen till ära, vilket är superskönt. Igår klädde vi granen och lade alla klappar därunder. Det var riktigt mysigt att stiga ned på nedervåningen i morse och mötas av den upplysta granen. Är så glad att vara höggravid i denna tid :). Det blir en extra mysfaktor över det hela. Och förutom att vänta och längta efter tomten så får vi samtidigt längta efter vår efterlängtade Plutt. Lycka!

Jag har svårt att sätta ord på det jag känner. Det gör så ont. Idag går alla mina tankar till en speciell tjej, med en speciell liten pojke. En pojke som antagligen aldrig kommer att få växa upp, skratta för första gången, lära sig prata och gå. Livet är skört. Och ofta så orättvist. 

 

Även om jag vet att det är i all välmening så tycker jag det ändå är jobbigt när folk säger saker som "det kommer gå så bra". I tid och otid. Det spelar ingen roll vad det gäller. Ja, oftast går det bra. Men det finns inget belägg i uttalandet. Eller någon stuns. Det är bara lösa ord som man slänger ur sig. Ungefär som "styrkekramar". Eftersom det nästan alltid går bra så kan nästa fras sägas, som jag ogillar ännu mer, "jag sade ju att det skulle gå bra". Vad svarar man på en sådan sak? "Ja, du gissade rätt" eller "Ja, va mycket bättre det känns nu när du gissade rätt"? Bekräfta istället en persons oro. Om någon uttrycker en rädsla för något. Säg att du hör vad han/hon säger. Att du förstår oron, kanske kan du känna igen dig i känslan osv. Säg inte "Det kommer gå bra". Det är att negligera känslan och vifta bort rädslorna för att kunna börja prata om annat. Visserligen går det oftast bra, och du har säkert över 90% chans att "gissa" rätt, men det är ingen tävling i att ha rätt. Lyssna istället. 

 

Jag kan nästan lova att tjejen jag skriver om ovan fått höra kommentaren att "det kommer att gå bra", säkert fler än en gång. Och denna gång gjorde det inte det. Det gör så ont i mig. Det är så orättvist.

Plutt har nu växt klart och är välkommen ut när han känner för det. Gärna nu om jag får bestämma. Är dock glad att jag inte vet exakt vilken dag som han tänker titta ut. För om de skulle säga den 15 januari (som är sista dagen före igångsättning) så skulle jag gå under. Är hellre lyckligt ovetande.       

 

Idag var det besök hos BM igen. Alla värden såg fina ut och jag följer min kurva. Den ligger lite över medel men är konstant. Järnvärdet har äntligen letat sig uppåt igen och var idag på 128; nästan i nivå med startvärdet. Min viktkurva lämnar vi :p. Idag fick mamma följa med vilket hon tyckte var skoj. Det har ju hänt lite i mödravården sedan hon var inne i den svängen ;). Plutt hade inte fixerat sig ännu och BM berättade att vissa barn inte gör det förrän vattnet går. Om vattnet går så ska jag berätta när jag ringer in till förlossningen att han inte var fixerad senast för då kan jag behöva komma in på kontroll direkt eftersom han kanske skulle få för sig att vilja komma ut med en arm eller något innan huvudet. Då blir det snitt gissar jag? Det vill jag helst inte :/. Att han inte har fixerat sig förklarar att jag fortfarande känner mig andfådd och har svårt att andas. Istället för att ligga och guppa runt i fostervattnet tycker jag faktiskt att han kan fixera sig nu och låta mig få lite andrum - i dubbel bemärkelse ;)

Jag går in och läser gamla inlägg ibland. Det känns viktigt för mig att inte glömma bort hur påfrestande resan hit faktiskt har varit. De första månaderna på 2013 var inte lätta. Inte tiden innan heller. http://jagelena.blogg.se/2013/february/radsla.html#comment  är ett inlägg som jag ofta går tillbaka till. Och jag känner sådan tacksamhet att Plutt idag faktiskt har en hel egen garderob, ett eget rum och halva tvättstugan till sitt förfogande. Han är snart här. På riktigt. Inte bara i drömmarna den här gången <3. Och trots att det är så nära nu så känns det ändå så avlägset. Jag vågar inte leva fullt ut innan han faktiskt har flyttat ut ur magen och ligger och sover hos M, mig och Kroko.   

Får man foglosssning i vecka 10 så är man ganska härdad. Att få lite karpaltunnelsyndrom på det (läs om det här: http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Karpaltunnelsyndrom/) känns inte så farligt. Men, det är inte så skönt. På onsdag ska jag träffa arbetsterapeuten och prova ut skenor som jag ska sova med på armarna. Jag kommer inte att kunna böja armarna som jag har förstått det och jag undrar hur jag i hela världen ska kunna sova överhuvudtaget :). Räcker det inte med att jag varken kan sova på rygg, mage och inte mer än någon timme på samma sida? Nu ska dessutom armarna vara stela och raka, haha. Nästa person som säger att jag ska "passa på att vila" innan bebisen kommer ska få stryk. Har aldrig sovit så dåligt som när jag varit gravid. Jag har härdats i nio månader och känner mig redo för det som komma skall. Så OM ni måste föreslå en gravid kvinna att vila "innan det är för sent"; säg då till henne INNAN hon är gravid. 

 

Igår ville Plutt inte röra sig. Igen. Ett säkert kort brukar vara när sambon sjunger för honom. Men igår morse så ville han inte vakna. Och på kvällen, efter att ha druckit sött och kallt, när jag lade mig på vänster sida och skulle räkna rörelserna jag kände så blev resultatet: NOLL rörelser. Jag lade mig på rygg och vi försökte med allt för att få igång honom utan resultat mer än EN liiiiten slö rörelse. En enda gång. Det blev ett samtal till förlossningen och vi fick åka in. Jag kopplades upp med CTG och fick ligga och vänta i kanske 40 minuter. Barnmorskan kom in och sade att allt så bra ut men gav mig ändå en knapp att trycka på när jag kände fosterrörelser. De var inte många jag kände; ett par stycken tror jag. Men CTGn uppfattade desto fler och Plutt hade en finfin kurva. Sedan kom överläkaren in och vi fick gå in på ett annat rum för att göra UL. Plutt var lugn men gav en liten spark under mitt högra revben. Han hade en full kissblåsa och snuttade på lite fostervatten. Läkaren förklarade att vissa kvinnor har svårt att känna fosterrörelser men att man kan se magen röra sig och känna rörelsen på utsidan av magen. Jag var en av dem. Inte så vanligt, men det förekom ibland berättade hon men kunde inte förklara vad det berodde på. Barnmorskan sade att jag har ganska mycket fostervatten och det kan göra att "sparkarna dämpas". Huvudsaken var att Plutt mår bra. Läkaren förstod att det är jobbigt att inte känna rörelser och sade att vi helt enkelt får komma in igen om det fortsätter på detta sätt innan förlossningen startar. På grund av detta så känner jag att han gärna får titta ut nu. Det är påfrestande att inte känna honom röra sig. Hur vet jag när det är skarpt läge? Jag kan ju inte veta :(

Ny vecka igen. Det går långsamt samtidigt som det går fort. Motsägelsefullt, jag vet. Men jag kan inte förklara det på något annat sätt.

 

Igår var jag på vattengympa och fick för en timme känna mig lite som mig själv igen. Världens bästa timme. Kroppen bär på +20 kg och det känns i varje kroppsdel. Jag hade ju en skör rygg redan innan graviditeten så det är inte så konstigt att de flesta kroppsdelarna värker konstant nu. Det har blivit mitt habitualtillstånd och jag har vant mig. De stunder som det inte värker lika mycket är bra stunder. Igår fick jag hämta en TENS-apparat hos sjukgymnasten. Den ska jag använda flitigt till ryggen/svanken och sedan, när värkarna satt igång, på ljumskarna och svanken/rumpan. Den senaste veckan har jag märkt en del förändringar; sådana som jag hoppas är tecken på att Plutt planerar att komma ut snart. Molande menssmärta emellanåt (dock fortfarande så pass milda att jag kan somna ifrån dem), mer tryck nedtill och frekventa toabesök. Han hade inte fixerat sig på senaste besöket hos BM, men vi ska dit i nästa vecka igen. 

 

Jag funderar en del på HUR de riktiga värkarna kommer att kännas. De säger ju att de är som kraftiga menssmärtor. Men HUR kraftiga? Jag har ju pga endometriosen förfärliga menssmärtor och har många gånger genom åren legat på golvet, sängen, you name It och skrikit att jag vill dö. Sjuka smärtor. Jag har överlevt varje gång. Och det sjuka i det hela är att jag inte känner mig det minsta rädd för att förlossningen ska göra ont utan mer känner att jag lite "ser fram emot" att få reda på vad jag kan klara av. Men mest av allt vill jag veta HUR det känns. Det betyder inte att jag kommer skrika "MER!" när jag väl är inne i det. Jag kommer förmodligen vilja cancellera hela graviditeten och önska att någon slår mig hårt i huvudet så att jag tuppar av. Men jag är ändå nyfiken.