denna längtan

Igår tände jag ett speciellt ljus. Det var för pojken som jag skrev om för ett par inlägg sedan. Han klarade sig inte. Fyra dagar på barnintensiven fick han, efter att ha förlorat mycket blod efter ett akut kejsarsnitt då moderkakan lossnat under värkarbetet. Jag finner inga ord och tårarna sprutar. Det är så orättvist att jag blir ledsen och arg på samma gång. 

 

Mitt bland alla tårar så väcks samtidigt en oro inom mig. Jag ska ju själv föda vilken sekund som helst. Har aldrig varit rädd för själva förlossningen eller smärtan. Det enda som jag har varit rädd för är att något ska hända med Plutt. Att navelsträngen skulle hamna runt hans hals, att han helt plötsligt skulle sluta andas osv. Jag vill mer än någonsin bara att förlossningen ska vara över och att allt ska ha gått bra. Önskar att Plutt redan fanns här hemma hos oss; utanför magen. Aldrig tidigare har jag tänkt "igångsättning" ens som en tanke. Men nu önskar jag det nästan. Men bara nästan. Skulle nog banga om det väl erbjöds. Jag ska ta upp min oro med BM idag; som jag lägligt har en tid inbokad med.