Känslorna svämmar över
Allt har gått så fort. Samtidigt har det gått långsamt. Små minnesluckor. Känslor som är omöjliga att beskriva med ord.
Ikväll så kan jag inte hålla lyckotårarna tillbaka. Du ligger bredvid mig och sover så sött. Jag snusar på din kind och pussar din mjuka hud. Du vrider lite på dig och ger ifrån dig små söta ljud. Det är nästan så att kärleken gör ont. Jag älskar dig så mycket mer än jag verkar klara av.
Ikväll så kan jag inte hålla lyckotårarna tillbaka. Du ligger bredvid mig och sover så sött. Jag snusar på din kind och pussar din mjuka hud. Du vrider lite på dig och ger ifrån dig små söta ljud. Det är nästan så att kärleken gör ont. Jag älskar dig så mycket mer än jag verkar klara av.
Han är här nu - världens finaste Walter
00.39 natten mellan Nyårsafton och Nyårsdagen lades han på mitt bröst. Tårarna sprutade. Första bebisen ut i Stockholms län 2014 :). Hela familjen mår bra. Skriver mer sen...
Vecka 39 (38+1) Ett speciellt ljus
Igår tände jag ett speciellt ljus. Det var för pojken som jag skrev om för ett par inlägg sedan. Han klarade sig inte. Fyra dagar på barnintensiven fick han, efter att ha förlorat mycket blod efter ett akut kejsarsnitt då moderkakan lossnat under värkarbetet. Jag finner inga ord och tårarna sprutar. Det är så orättvist att jag blir ledsen och arg på samma gång.
Mitt bland alla tårar så väcks samtidigt en oro inom mig. Jag ska ju själv föda vilken sekund som helst. Har aldrig varit rädd för själva förlossningen eller smärtan. Det enda som jag har varit rädd för är att något ska hända med Plutt. Att navelsträngen skulle hamna runt hans hals, att han helt plötsligt skulle sluta andas osv. Jag vill mer än någonsin bara att förlossningen ska vara över och att allt ska ha gått bra. Önskar att Plutt redan fanns här hemma hos oss; utanför magen. Aldrig tidigare har jag tänkt "igångsättning" ens som en tanke. Men nu önskar jag det nästan. Men bara nästan. Skulle nog banga om det väl erbjöds. Jag ska ta upp min oro med BM idag; som jag lägligt har en tid inbokad med.
Livet är skört
Jag har svårt att sätta ord på det jag känner. Det gör så ont. Idag går alla mina tankar till en speciell tjej, med en speciell liten pojke. En pojke som antagligen aldrig kommer att få växa upp, skratta för första gången, lära sig prata och gå. Livet är skört. Och ofta så orättvist.
Även om jag vet att det är i all välmening så tycker jag det ändå är jobbigt när folk säger saker som "det kommer gå så bra". I tid och otid. Det spelar ingen roll vad det gäller. Ja, oftast går det bra. Men det finns inget belägg i uttalandet. Eller någon stuns. Det är bara lösa ord som man slänger ur sig. Ungefär som "styrkekramar". Eftersom det nästan alltid går bra så kan nästa fras sägas, som jag ogillar ännu mer, "jag sade ju att det skulle gå bra". Vad svarar man på en sådan sak? "Ja, du gissade rätt" eller "Ja, va mycket bättre det känns nu när du gissade rätt"? Bekräfta istället en persons oro. Om någon uttrycker en rädsla för något. Säg att du hör vad han/hon säger. Att du förstår oron, kanske kan du känna igen dig i känslan osv. Säg inte "Det kommer gå bra". Det är att negligera känslan och vifta bort rädslorna för att kunna börja prata om annat. Visserligen går det oftast bra, och du har säkert över 90% chans att "gissa" rätt, men det är ingen tävling i att ha rätt. Lyssna istället.
Jag kan nästan lova att tjejen jag skriver om ovan fått höra kommentaren att "det kommer att gå bra", säkert fler än en gång. Och denna gång gjorde det inte det. Det gör så ont i mig. Det är så orättvist.
Att blicka tillbaka
Jag går in och läser gamla inlägg ibland. Det känns viktigt för mig att inte glömma bort hur påfrestande resan hit faktiskt har varit. De första månaderna på 2013 var inte lätta. Inte tiden innan heller. http://jagelena.blogg.se/2013/february/radsla.html#comment är ett inlägg som jag ofta går tillbaka till. Och jag känner sådan tacksamhet att Plutt idag faktiskt har en hel egen garderob, ett eget rum och halva tvättstugan till sitt förfogande. Han är snart här. På riktigt. Inte bara i drömmarna den här gången <3. Och trots att det är så nära nu så känns det ändå så avlägset. Jag vågar inte leva fullt ut innan han faktiskt har flyttat ut ur magen och ligger och sover hos M, mig och Kroko.
Vecka 33 (32+2) TUL på schemat
Om 2.5 timmar ska vi på TUL. Det känns ofattbart att vi faktiskt ska få se Plutt igen. Är det verkligen sant att vi ska på tillväxtultraljud? Har vi lyckats komma så långt?
Häromdagen läste jag igenom gamla inlägg från tidigare i år. Tårarna sprutade. Det gör ont i mig att läsa, men samtidigt imponeras jag faktiskt hur stark man kan vara när det verkligen gäller. Jag lade mig inte ned och gav upp utan klarade samtidigt av praktik, tentor och examensarbete. Det är jag stolt över.
Idag känner jag extra mycket för en ai mina medsystrar vars embryo i frysen inte klarade upptiningen :(. Det är verkligen inte rättvist. Nu måste de gå den långa vägen igen, med allt som det innebär. Och vänta. Jag kan samtidigt inte låta bli att tankarna sticker iväg till våra två små embryon som ligger i frysen hos kliniken. Hur skulle de klara en upptining? Vilka är de?
Vecka 32 (31+4)
Hej Plutt!
Vet du vad vi har gjort idag? Jo, det ska jag berätta. Vi har tillbringat en massa timmar i garaget och snickrat på en hylla till din "blöjstation". Skötbädden är nämligen bredare än ytan som den ska ligga på så vi var tvungna att snickra en träskiva som ska göra blöjbytandet säkert och behagligt. Titta, såhär blev det:
Man ser inte så mycket av själva "bygget" mer än att det sticker upp lite trä till vänster :). Det är också påbyggt en skiva undertill som låser fast anordningen. Här ska vi nog trivas tillsammans. Både jag och pappa tyckte att det var roligt att få bygga något till dig, vårt lilla hjärta. Vänder man sig om när man står där så har vi satt upp en liten hylla där vi förvarar lite vinterkläder; som mössor, varma tossor och extranappar m.m. Det finns också plats att hänga upp dina overaller och pyamaser. Varje dag går jag och plockar bland dina kläder och längtar tills du har flyttat in på riktigt. Nu bor du ju förvisso i min mage; men vi längtar tills vi får hålla dig i våra famnar. Älskar dig lilla Plutt!
PS. Din pappa har uttryckt en önskan om en lödningsstation i present på Fars Dag. Vad tycker du om det? DS.
Tack!
Tack till er läsare som trots mina få inlägg ändå kikar in och lämnar kommentarer. Ni ska bara veta hur mycket de värmer!
Kramar
Kramar
Infertilitet/ofrivillig barnlöshet är en sjukdom
Enligt regeringens proposition "Prioriteringar i hälso- och sjukvården" från 1996 ska sjukvården prioritera behandling av ofrivillig barnlöshet på samma sätt som behandling av andra skador och sjukdomar. Ofrivillig barnlöshet är även klassat som ett funktionshinder och finns med i internationell klassifikation av funktionstillstånd, funktionshiner och hälsa. Ofrivillig barnlöshet kan orsaka en långvarig livskris. Vid psykiska trauman som orsakar en krisreaktion är det vanliga att krisen efter några veckor går vidare till bearbetningfas och nyorientering, men vid ofrivillig barnlöshet kvarstår krisreaktion ibland så länge som 20 år efter avslutad behandling. Ofrivillig barnlöshet leder därigenom till betydande psykisk ohälsa och sänkt livskvalitet.
Jag är fortfarande lite upprörd efter att ha läst min bloggväns inlägg om hur hon behandlades av en HR-person (!!!) på sitt arbete. Hon fick helt sonika kastat i ansiktet: ”GET YOUR SHIT TOGETHER!!!! Köp en hund. Du behöver skifta ditt fokus. Jag lovar dig att så fort du köper en hund så kommer du bli gravid! Eller bestäm er för att adoptera istället och ställ er i kö så kommer du bli gravid bara för att du släpper på dina tankar!” (hoppas det är ok att jag citerar dig langtarefterbarn.wordpress.com - säg till annars)
Förlåt, men är personen i fråga helt sjuk i huvudet? Infertilitet ÄR EN SJUKDOM. Det hjälper inte att skaffa sig en hund, ta till flaskan, shoppa, tänka på annat och så vips är man gravid. Skulle du få för dig att säga till en cancersjuk människa att "tänka på annat" så går det nog över? Själv har jag endometrios och skulle med riktig tur kunna bli gravid på naturligt sätt. Men med största sannolikhet kommer vi behöva hjälp om vi vill ha ett syskon till plutt som växer i magen. Och OM jag mot förmodan skulle bli gravid på egen hand så beror det inte på att vi köpt en hund, renoverat huset eller att jag har börjat supa. Då beror det på att ett ägg mirakulöst släppt självmant och sedan lyckats överleva in den mindre humana miljön som endometrioscystorna bidrar till. Det är säkert svårt att förstå om man inte är inne/har varit inne i barnlöshetskarusellen. Men snälla, håll era kommentarer för er själva. Jag lovar att vi som har försökt i X antal år har försökt med allt vi kan. Det går inte en dag utan att man drömmer om barnet som aldrig verkar vilja komma till en. Det är ett helvete rent ut sagt.
Infertilitet är alltså en sjukdom och inte ett tillstånd som kvinnan eller mannen själva har orsakat. Det är något fruktansvärt påfresande som jag inte önskar min värsta fiende. Även om jag nästan önskar HR-personen det.
Att flytta fram sina gränser
Att vi inte skulle kunna få barn utan hjälp på traven var det första bakslaget. Jag hade precis kommit till ro och accepterat tanken på att behöva ta injektioner i magen med en avslutande ägglossningsspruta när nästa bakslag kom. Det skulle visa sig att jag har en kronisk sjukdom och att vi endast med hjälp av provrörsbefruktning kan ha en chans att bli gravida. Så det var bara att ställa om. Alla drömmar som man hade haft och längtat efter kastades vårdslöst i golvet inom loppet av några månader. Det enda sättet att överleva var att acceptera och skapa nya målbilder och en ny väg att nå dit. Det jobbiga har nog varit att alla nya vägar som vi har fått serverade, vare sig vi velat eller inte, har varit sköra och smala. Och blivit smalare för varje nytt bakslag. Och det värsta av allt; vi har inte kunnat påverka dem själva. Jag som i vanliga fall har en enorm "fighting spirit" har inte kunnat kämpa för att göra oddsen bättre. Jag kan inget göra mer än att lita på att läkarna gör sitt yttersta för att hjälpa oss. Och hoppas på att kroppen hänger med. Men jag gillar inte att känna mig så hjälplös och liten. J-vla skitkropp!
Dagens VUL var ingen höjdare. Kroppen har inte svarat som önskat på behandlingen. Två små blåsor och ett stort endometriom var fynden. "Inte som vi hoppats på med den dosen". Domen blev en höjd dos Gonal-F och ett nytt besök på lördag. Snälla. Jag orkar inte prövas mer. Jag har fattat poängen. Det är som att någon drar en kniv längs hela kroppen; ytterst långsamt. Jag känner varje millimeter av knivens spets som drar utmed mitt ansikte och fortsätter neråt mot bröstet. Samtidigt som jag inte känner någonting. För vem orkar känna hur lång tid som helst? Vem orkar med detta egentligen? En liten strimma hopp och nästa sekund kan mattan dras undan igen. Och du kan inget göra, mer än att vänta. För vänta har du fått lära dig att göra. Är du inne i IVF-karusellen så blir du någon sorts expert i ämnet; hur lite du än vill.
Kanske att någon av er kan känna igen er i beskrivningen?
Känsla för timing
Det är ganska komiskt. Min känsla för timing. Mitt i denna känslocirkus så är det som mest i skolan. Praktik varvas med C-uppsatsen. Ämnet vi skriver om är: unga vuxna med cancer. Joråsatte.
Det är de små detaljerna som betyder mest
Min fina vän M. Tack! Tack för att du, säkert utan att veta vad du ska säga, ändå säger "rätt" saker. Du har en känsla för detaljer utan att veta om det. Det blir bara rätt. Och igår var du räddaren i nöden. Du fanns där när tårarna inte gick att hålla tillbaka, trots att jag satt på tunnelbanan och det sista jag ville var att gråta offentligt.
Jag hoppas att det en dag är min tur att rädda dig. Jag står redo :).
Synarela
Förlåt för min inaktivitet! Och tack för er omtanke och frågor om hur det går. Det värmer så i hjärtat att läsa era kommentarer. Ni är ovärderliga! :)
Fröken röd kom efterlängtat i tisdags. För första gången på massa år så hade jag "bara" ont i magen, en mildare smärta än vanligt som faktiskt gick att uthärda. Inga kräkningar, svimningar eller önskan om att få dö pga sjuka smärtor. Smärtan gick att leva med. Då läste jag att Synarelan kan användas av personer med endometrios. Tänk om jag hade fått veta för 17 år sedan. Tänk vad mycket lidande jag skulle sluppit.
Men det är det enda positiva som Synarelan bidragit med hittills. Jag har fått en sjuk huvudvärk och svettningar av karaktär "plaskvåt" efter två veckors användning. Och varje gång jag ser den förbaskade förpackningen i badrummet blir jag påmind. Påmind om barnlösheten och väntan. Påmind om det jag endast vill ska vara en mardröm.
Fröken röd kom efterlängtat i tisdags. För första gången på massa år så hade jag "bara" ont i magen, en mildare smärta än vanligt som faktiskt gick att uthärda. Inga kräkningar, svimningar eller önskan om att få dö pga sjuka smärtor. Smärtan gick att leva med. Då läste jag att Synarelan kan användas av personer med endometrios. Tänk om jag hade fått veta för 17 år sedan. Tänk vad mycket lidande jag skulle sluppit.
Men det är det enda positiva som Synarelan bidragit med hittills. Jag har fått en sjuk huvudvärk och svettningar av karaktär "plaskvåt" efter två veckors användning. Och varje gång jag ser den förbaskade förpackningen i badrummet blir jag påmind. Påmind om barnlösheten och väntan. Påmind om det jag endast vill ska vara en mardröm.
Fröken röd...
... skulle ju komma i helgen. Men icke. I natt kanske? Jag vill ju hålla mig till tidsplanen. Vill inte att allt ska fördröjas bara för att fröken röd helt plötsligt bestämt sig för att helt skita i våra planer. Eftersom jag dessutom får så ont i magen och mår illa så passar det bäst att det sker på helgen, eftersom jag annars måste vara borta från jobb/praktik. Och nu är det söndagskväll. Dumma, dumma kropp!
Till dig
Den är så vacker. Texten till låten "Till dig". Den beskriver det så bra. Naket och ärligt, sanningen. Och idag är en sådan dag när det gör extra ont.
Till dig
Som ännu inte har nåt namn
Du är bara en dröm
Jag hoppas ska bli sann
Till dig
Med all den kärlek jag vill ge
Jag har väntat länge nu
Känns som en evighet
Till dig
Som jag hoppas jag får känna
Ditt lilla huvud mot min arm
Lilla stjärna utan namn
Innan åren springer bort
Innan det är försent
Jag är bara en bland
Miljoner som längtar
Jag vet tro mig jag vet
Till dig
Som jag vill se växa upp
Torka tårar från din kind
Få dig att skratta
Att vara still
Till dig
Ett löfte som du får
Jag lovar att älska dig
Så mycket som det bara går
Som ännu inte har nåt namn
Du är bara en dröm
Jag hoppas ska bli sann
Till dig
Med all den kärlek jag vill ge
Jag har väntat länge nu
Känns som en evighet
Till dig
Som jag hoppas jag får känna
Ditt lilla huvud mot min arm
Lilla stjärna utan namn
Innan åren springer bort
Innan det är försent
Jag är bara en bland
Miljoner som längtar
Jag vet tro mig jag vet
Till dig
Som jag vill se växa upp
Torka tårar från din kind
Få dig att skratta
Att vara still
Till dig
Ett löfte som du får
Jag lovar att älska dig
Så mycket som det bara går
Läs inte om biverkningarna!
Det sade barnmorskan till oss innan vi gick i fredags. Hon syftade på nässprayen. Haha, bland det första jag gjorde efter att ha varit på Apoteket var just att, ja, läsa om biverkningarna. Hade hon inte sagt så hade jag antagligen inte ens läst dem. Kära nån! Det var ingen trevlig läsning :). Ni ska få ett litet axplock av dem:
Mycket vanliga:
Snabba humörsvängningar, viktökning, ödem, eksem, rinnsnuva och värmevallningar.
Vanliga:
Depression, för tidigt klimakterium, myrkrypningar, sömnlöshet, klåda och utslag, ökad behåring och blödningar från livmodern.
Minsta vanliga:
Håravfall, ledsmärta och känslomässig instabilitet.
Sällsynta:
Synpåverkan
Nämen, då kör vi då :p.
Välkommen bebis
Rotade runt i "välkommen bebis-lådan" imorse. Denna gång kände jag ingen sorg i hjärtat utan jag tänkte istället att det skulle bli så härligt när den får komma till användning på riktigt. Måste våga tro på IVF:en. Det är vår verklighet för tillfället. Hur mycket vi än önskar att saker vore annorlunda så är det här vägen som vi måste försöka gå. I helgen börjar en ny fas. Då ska jag börja nedregleras som det så fint heter.
En vecka kvar
En vecka kvar till nästa delmål. IVF-samtal på kliniken då vi ska få mer information om hur en sådan process går till och få svar på våra frågor och funderingar. Om vi nu har några :p. Jag är mer en sådan som säger: "Säg vad jag ska göra, jag litar på att ni vet vad ni håller på med". Kanske kan vara bra att få en prislapp på vad kalaset kommer att gå på. Det är ju inte gratis direkt. Höll ju på att få slag när jag hämtade ut hormonsprutorna på Apoteket senast.
Drömmar om barn
I morse var jag så besviken när jag vaknade. Ville inte tappa drömmen. Jag halvlåg i en soffa med en Rut i famnen. Ja, en Rut. Rut var vår lilla söta flicka som låg och sov i min famn på BB. Bredvid mig satt en annan tjej med en liten nyfödd pojke i famnen. Jag kommer ihåg att jag tänkte i drömmen att jag inte mindes hur själva födseln hade gått till, att jag inte kunde minnas någon smärta. Bara lycka. Lycka att Rut var hos oss.
Resten var konstigt. Varför satt vi påklädda i en soffa? Varför var det tusen journalister utanför som ville ha info om skottlossning på sjukhuset och om ett stort knarkbeslag? "Här inne?" tänkte jag. Men jag var inte rädd.
Resten var konstigt. Varför satt vi påklädda i en soffa? Varför var det tusen journalister utanför som ville ha info om skottlossning på sjukhuset och om ett stort knarkbeslag? "Här inne?" tänkte jag. Men jag var inte rädd.
Den första som kom för att hälsa på oss var min dagmamma. Hon utbrast: "Åh, en liten Rutt!" Rut med två t. Drömmar är konstiga. Men drömmar kan också vara så underbara. Nu har jag en sådan ledsam känsla i hela kroppen för att jag inte fick vara kvar i drömmen lite längre.
Jag tror att drömmen har att göra med att jag hälsade på en kompis och hennes två barn igår. Det var så mysigt att följa med och hämta på dagis och leka lite :). Den känslan ska jag byta till och ta med mig när jag ska träffa en underbar vän ikväll.
Jag tror att drömmen har att göra med att jag hälsade på en kompis och hennes två barn igår. Det var så mysigt att följa med och hämta på dagis och leka lite :). Den känslan ska jag byta till och ta med mig när jag ska träffa en underbar vän ikväll.
Besvikelsen sköljer över mig
Idag känner jag en sådan besvikelse, av många anledningar. Och jag gillar det inte. Brukar försöka tänka tvärtom och tänka vad jag själv skulle ha gjort. Och tänkt. Det brukar underlätta och göra besvikelsen lite mindre. Men fast att jag förstår att ingen gör något för att göra mig ledsen så gör det ändå ont. Ännu ondare gör det för att jag inte säger något utan är ledsen i det tysta.
