denna längtan

Jag har svårt att sätta ord på det jag känner. Det gör så ont. Idag går alla mina tankar till en speciell tjej, med en speciell liten pojke. En pojke som antagligen aldrig kommer att få växa upp, skratta för första gången, lära sig prata och gå. Livet är skört. Och ofta så orättvist. 

 

Även om jag vet att det är i all välmening så tycker jag det ändå är jobbigt när folk säger saker som "det kommer gå så bra". I tid och otid. Det spelar ingen roll vad det gäller. Ja, oftast går det bra. Men det finns inget belägg i uttalandet. Eller någon stuns. Det är bara lösa ord som man slänger ur sig. Ungefär som "styrkekramar". Eftersom det nästan alltid går bra så kan nästa fras sägas, som jag ogillar ännu mer, "jag sade ju att det skulle gå bra". Vad svarar man på en sådan sak? "Ja, du gissade rätt" eller "Ja, va mycket bättre det känns nu när du gissade rätt"? Bekräfta istället en persons oro. Om någon uttrycker en rädsla för något. Säg att du hör vad han/hon säger. Att du förstår oron, kanske kan du känna igen dig i känslan osv. Säg inte "Det kommer gå bra". Det är att negligera känslan och vifta bort rädslorna för att kunna börja prata om annat. Visserligen går det oftast bra, och du har säkert över 90% chans att "gissa" rätt, men det är ingen tävling i att ha rätt. Lyssna istället. 

 

Jag kan nästan lova att tjejen jag skriver om ovan fått höra kommentaren att "det kommer att gå bra", säkert fler än en gång. Och denna gång gjorde det inte det. Det gör så ont i mig. Det är så orättvist.