Infertilitet/ofrivillig barnlöshet är en sjukdom
Enligt regeringens proposition "Prioriteringar i hälso- och sjukvården" från 1996 ska sjukvården prioritera behandling av ofrivillig barnlöshet på samma sätt som behandling av andra skador och sjukdomar. Ofrivillig barnlöshet är även klassat som ett funktionshinder och finns med i internationell klassifikation av funktionstillstånd, funktionshiner och hälsa. Ofrivillig barnlöshet kan orsaka en långvarig livskris. Vid psykiska trauman som orsakar en krisreaktion är det vanliga att krisen efter några veckor går vidare till bearbetningfas och nyorientering, men vid ofrivillig barnlöshet kvarstår krisreaktion ibland så länge som 20 år efter avslutad behandling. Ofrivillig barnlöshet leder därigenom till betydande psykisk ohälsa och sänkt livskvalitet.
Jag är fortfarande lite upprörd efter att ha läst min bloggväns inlägg om hur hon behandlades av en HR-person (!!!) på sitt arbete. Hon fick helt sonika kastat i ansiktet: ”GET YOUR SHIT TOGETHER!!!! Köp en hund. Du behöver skifta ditt fokus. Jag lovar dig att så fort du köper en hund så kommer du bli gravid! Eller bestäm er för att adoptera istället och ställ er i kö så kommer du bli gravid bara för att du släpper på dina tankar!” (hoppas det är ok att jag citerar dig langtarefterbarn.wordpress.com - säg till annars)
Förlåt, men är personen i fråga helt sjuk i huvudet? Infertilitet ÄR EN SJUKDOM. Det hjälper inte att skaffa sig en hund, ta till flaskan, shoppa, tänka på annat och så vips är man gravid. Skulle du få för dig att säga till en cancersjuk människa att "tänka på annat" så går det nog över? Själv har jag endometrios och skulle med riktig tur kunna bli gravid på naturligt sätt. Men med största sannolikhet kommer vi behöva hjälp om vi vill ha ett syskon till plutt som växer i magen. Och OM jag mot förmodan skulle bli gravid på egen hand så beror det inte på att vi köpt en hund, renoverat huset eller att jag har börjat supa. Då beror det på att ett ägg mirakulöst släppt självmant och sedan lyckats överleva in den mindre humana miljön som endometrioscystorna bidrar till. Det är säkert svårt att förstå om man inte är inne/har varit inne i barnlöshetskarusellen. Men snälla, håll era kommentarer för er själva. Jag lovar att vi som har försökt i X antal år har försökt med allt vi kan. Det går inte en dag utan att man drömmer om barnet som aldrig verkar vilja komma till en. Det är ett helvete rent ut sagt.
Infertilitet är alltså en sjukdom och inte ett tillstånd som kvinnan eller mannen själva har orsakat. Det är något fruktansvärt påfresande som jag inte önskar min värsta fiende. Även om jag nästan önskar HR-personen det.
14 (13+0) Plutt växer
Igår var en speciell dag. Kl.17.30 var det UL i stan och svar på KUBen. Min kära M kunde inte följa med då han är på tjänsteresa. Som tur var kunde hans wingman Å följa med istället :). Så ensam var jag inte. Att se Plutt på skärmen är inte något som jag skulle vilja uppleva ensam. Å filmade och fotade skärmen så att jag kunde skicka rapport till M borta i Italien. Fick även med ett litet foto som jag har satt upp på kylskådet hemma. Det väntar på att M ska komma hem. Nackspalten var på dag 12+6 2mm och tillsammans med min vikt, ålder, längd och blodprov fick vi en sannolikhetsbedömning för DS på 1:6465. Allt över 1:200 räknas tydligen som liten risk. Ligger man under så erbjuds man fostervattenprov/moderkaksprov. Det var skönt att inte behöva ta ställning till något sådant, även om jag i min vildaste fantasi inte kan tro att jag skulle gå med på något sådant. Det blir vad det blir. Vi kan inte påverka och inte veta. Jag gjorde egentligen bara KUBen för att få ett tidigt UL. Det är nog först efter att detta har landat i mig som jag på allvar faktiskt kan tro att jag är gravid. RUL är i början av augusti, så om ungefär 5 veckor ska jag få se Plutt igen. Och M för första gången, om man inte räknar det allra första VUL där vi såg Plutts hjärta slå för första gången.
Barnmorskan visade det tickande hjärtat, den fina profilen med näsan och munnen, magsäcken, urinblåsan, armarna och de två små benen med de sötaste små fötterna jag någonsin sett. Plutt låg i kors med benen och softade, precis som pappan sin brukar göra. Det var inte mycket aktivitet på honom, kanske att han tog sig en tidig kvällstupplur, också som pappa brukar göra. :)
Vad har hänt annars? Jag är sjukskriven från mitt sommarjobb och har orsakat kaos i Stockholms akutsjukvård eftersom de nu är i akut behov av en ersättare. Personal kommer behöva ta extrapass, vare sig de vill eller inte. Idag ska jag ligga och vila, njuta av att det är dåligt väder och lyssna på jullåtar eftersom jag längtar så till julafton. Man kan ju undra om det bara är ryggen det är fel på :)
Plutt - i egen hög person
12 (11+6) - imorgon är en magisk dag
Önskar att jag orkade blogga oftare. Mycket på grund av att i efterhand kunna gå in och läsa om vår resa och minnas allt som vi har varit med om. Jag mår fortfarande ganska dåligt. Illamåendet håller mig i ett järngrepp och medicinen hjälper bara ibland. Den värsta tröttheten har gått över men ibland kommer det "anfall" som gör att det känns som ett helt maratonlopp att gå över en tröskel. Just det, i början av juni började jag få ont i ryggen, som sedan har eskalerat och brutit ut i ett ryggskott. Förra veckan, som skulle vara en av mina två lediga veckor i sommar, bestod i att åka till naprapaten, läkaren och stappla runt på kryckor. Jag önskar att jag kunde låta mer positiv, men jag är ganska less. Men mest trött på att ha ont. Skulle har börjat mitt sommarjobb igår men var tvungen att ringa och skjuta på starten. Det var nog det mest jobbiga. Det är inte dirkekt så att sjukhusen badar i personal i sommar, vilket ni säkert har läst? Men vad gör man? Jag knaprar Citodon och räknar med jobbstart på tosdag. Har nog aldrig känt mig mer utarbetad som nu. Och nu väntar åtta veckors jobb på intensiven. Joråsatte. Men jag är inte bitter ;).
Nu till det fantastiska. Imorgon går vi in i vecka 13. En magisk vecka! Missfallsrisken sjunker kraftigt och det är bara att hoppas att plutt mår bra därinne. Mår plutt bra så biter jag ihop ett tag till :D. På tisdag, om en vecka, är det KUB-ultraljud. Eftersom min sambo tyvärr är bortrest då så får hans wingman (min vän) följa med istället. Hon har varit med på resan sedan start, så det blir bra det också :).
10 (9+5) - uppdatering
Jag har inte skrivit på länge. Vill ändå börja med att jag verkligen uppskattar er som har kommenterat och undrat vad som händer. Jag har inte haft krafter att skriva. Eller inspiration. De gånger som jag har satt mig vid datorn för att göra ett inlägg så har det tagit stopp. Har inte kunnat få ned ett endaste litet ord.
Vad har hänt sen senast jag skrev? Jag har fått gravidsymptom deluxe och ligger i sängen större delen av min vakna tid. Där ligger jag och mår illa. Ungefär så ser det ut. Jag kan i ärlighetens namn förstå hur vissa kvinnor kan drabbas av depression under graviditeten. Dålig sömn, enorm trötthet och dålig mat kan få vem som helst att tappa fattningen. Men jag är glad. Glad att få gå runt med symptom som beror på något som jag så länge drömt om. Är det verkligen vår tur nu? Det frågar jag mig varje dag.
Förra veckan var vi på inskrivningssamtal på mödravården. Gick därifrån med ett par böcker, infoblad och en surrealistisk känsla att det var någon annan vi hade pratat om. Kan fortfarande inte få det att sjunka in. Det är jag i ett nötskal. Seg med tankarna. Eller, tankarna är långt framme men känslorna ligger alltid minst en månad efter. I torsdags så fick jag en chock när jag gick på toaletten på morgonen. Blod! Det var blod i trosan. Och det fortsatte så under dagen och oundvikligt sprang tankarna iväg. Är det över snart? Jaha, och hur ska vi orka gå vidare efter det? Blödningen höll i sig i en dag och när jag ringde BM dagen efter så sade hon att vi skulle avvakta. En blödning är aldrig bra, men den behöver inte vara farlig. Och jag kan inget göra. Det är bara att vänta, som vanligt. Jag har väntat sen hösten 2011. Kommer känslan av att vänta någonsin försvinna för oss IVFare? Det är ju i princip det enda vi gör. På måndag ska jag ta blodprov inför KUB-ultraljudet som sker i slutet av juni. Väntan. Men mest väntar jag på trimester 2. Av 2 anledningar. Dels för att missfallsrisken sjunker och dels för att illamåendet med stor sannolikhet avtar i styrka. Det kallar jag värt att vänta på :)
