denna längtan

Om 2.5 timmar ska vi på TUL. Det känns ofattbart att vi faktiskt ska få se Plutt igen. Är det verkligen sant att vi ska på tillväxtultraljud? Har vi lyckats komma så långt? 

 

Häromdagen läste jag igenom gamla inlägg från tidigare i år. Tårarna sprutade. Det gör ont i mig att läsa, men samtidigt imponeras jag faktiskt hur stark man kan vara när det verkligen gäller. Jag lade mig inte ned och gav upp utan klarade samtidigt av praktik, tentor och examensarbete. Det är jag stolt över. 

 

Idag känner jag extra mycket för en ai mina medsystrar vars embryo i frysen inte klarade upptiningen :(. Det är verkligen inte rättvist. Nu måste de gå den långa vägen igen, med allt som det innebär. Och vänta. Jag kan samtidigt inte låta bli att tankarna sticker iväg till våra två små embryon som ligger i frysen hos kliniken. Hur skulle de klara en upptining? Vilka är de?