denna längtan

Ny vecka igen. Det går långsamt samtidigt som det går fort. Motsägelsefullt, jag vet. Men jag kan inte förklara det på något annat sätt.

 

Igår var jag på vattengympa och fick för en timme känna mig lite som mig själv igen. Världens bästa timme. Kroppen bär på +20 kg och det känns i varje kroppsdel. Jag hade ju en skör rygg redan innan graviditeten så det är inte så konstigt att de flesta kroppsdelarna värker konstant nu. Det har blivit mitt habitualtillstånd och jag har vant mig. De stunder som det inte värker lika mycket är bra stunder. Igår fick jag hämta en TENS-apparat hos sjukgymnasten. Den ska jag använda flitigt till ryggen/svanken och sedan, när värkarna satt igång, på ljumskarna och svanken/rumpan. Den senaste veckan har jag märkt en del förändringar; sådana som jag hoppas är tecken på att Plutt planerar att komma ut snart. Molande menssmärta emellanåt (dock fortfarande så pass milda att jag kan somna ifrån dem), mer tryck nedtill och frekventa toabesök. Han hade inte fixerat sig på senaste besöket hos BM, men vi ska dit i nästa vecka igen. 

 

Jag funderar en del på HUR de riktiga värkarna kommer att kännas. De säger ju att de är som kraftiga menssmärtor. Men HUR kraftiga? Jag har ju pga endometriosen förfärliga menssmärtor och har många gånger genom åren legat på golvet, sängen, you name It och skrikit att jag vill dö. Sjuka smärtor. Jag har överlevt varje gång. Och det sjuka i det hela är att jag inte känner mig det minsta rädd för att förlossningen ska göra ont utan mer känner att jag lite "ser fram emot" att få reda på vad jag kan klara av. Men mest av allt vill jag veta HUR det känns. Det betyder inte att jag kommer skrika "MER!" när jag väl är inne i det. Jag kommer förmodligen vilja cancellera hela graviditeten och önska att någon slår mig hårt i huvudet så att jag tuppar av. Men jag är ändå nyfiken.