denna längtan

Min första bild på bloggen :). Igår var en känslofylld dag och mina tankar hänger inte riktigt med i vad som händer. Jag hinner inte ta in. Hinner inte förstå vad det är som faktiskt håller på att hända. Som har hänt. Det ska bli skönt, att en dag gå tillbaka och läsa igenom bloggen från början till slut och faktiskt ta in allt som vi har behövt gå igenom.

 

Men för att gå tillbaka till gårdagen. Det började med att det var mer trafik på vägarna än befarat och vi kom med andan i halsen in på kliniken. Inte optimalt förstås. Men väl där så kändes det bra igen. Sambon fick gå iväg och lämna sitt bidrag medan jag fick sitta i ett väntrum och dricka lite premedicinering. Vanlig analgetika. När sambon kom tillbaka fick vi sitta ned med läkaren och gå igenom vad som skulle hända den närmaste tiden. Jag blev överlycklig när jag såg att det var vår favoritläkare som var den som jobbade denna dag. Så underbart! Jag gillar henne. Hon ser de små sakerna. Och hon är inte rädd för att ställa jobbiga frågor och sen stanna kvar och lyssna på svaret. Samtidigt är hon där med en tröstande hand när tårarna kommer. Utan att vara för mycket. Jag önskar att jag som klar sjuksköterska ska uppfattas som henne, om än bara lite.

 

Efter samtalet fick jag byta om till en snygg blå, och stor, rock och knästrumpor. Sambon fick ta på sig en grön rock. Sedan fick vi gå in på "operation" där de satte en PVK på min handrygg och gav mig Stesolid; som fungerar både som muskelavslappnande och lite lugnande. Sambon fick hela tiden vara med och se vad som hände; något som han tyckte var lite spännande. Och jag tyckte det var roligt att han fick se när de satte en PVK, något som jag har pratat om att jag fått öva på mycket under min senaste praktik; men var rädd för innan. Sedan fick jag lokalbedövning i slidan som var sjukt obehagligt. Sedan började punkteringen av äggblåsorna. Hela tiden kunde jag och sambon följa med förloppet på en skärm. Man kunde skymta nålen och sedan när en blåsa punkterades och vätskan (och äggen) sögs ut så kunde man liksom se att den sjönk ihop. Det är häftigt, vad man kan göra för coola saker egentligen :). På höger sida gjorde det så fruktansvärt ont att tårarna sprutade. Jag fick mer lugnande och när en röst började säga "ett ägg" "två ägg" "tre ägg" osv så tror jag att jag slappnade av mer. Och då gjorde det inte lika ont längre. Innan hade jag inte varit ett dugg rädd för smärtan. Det enda som oroade mig var att de inte skulle få några ägg. Inget annat. Smärta har jag känt tillräckligt och är avtrubbad på den fronten. Det skrämmer mig inte. Men om de inte skulle ha fått fram några ägg; ja då vet jag inte... Men som allt annat på denna resa; man lär sig att klara av bakslag. Ni som är i samma karusell behöver nog ingen närmare förklaring ;). Eller hur?

 

9 ägg! De fick ut 9 ägg! Jag började gråta när allt var klart. Glädjetårar. När sambon frågade läkaren om det var bra svarade hon: "Det är ett perfekt antal". Nu är det bara att hoppas att de är av perfekt kvalité också :). Imorgon eftermiddag ska vi tillbaka för återföring. Om de inte ringer innan och meddelar annat. Hoppas telefonen är tyst idag. Bilden jag lagt ut symboliserar de 9 ägg som plockades ut igår. Sambon min hade köpt en påse ägg av olika slag till när vi sågs på kvällen. De var som en symbol för det lyckade äggplocket. Hur fint är inte det?! I mitten ligger guldägget. Hoppas att det vill flytta in till mig. Igår sade vi godnatt till äggen och hoppades att de hade party med spermierna på kliniken... Snälla, säg att det är sant..