denna längtan -

Att flytta fram sina gränser

Att vi inte skulle kunna få barn utan hjälp på traven var det första bakslaget. Jag hade precis kommit till ro och accepterat tanken på att behöva ta injektioner i magen med en avslutande ägglossningsspruta när nästa bakslag kom. Det skulle visa sig att jag har en kronisk sjukdom och att vi endast med hjälp av provrörsbefruktning kan ha en chans att bli gravida. Så det var bara att ställa om. Alla drömmar som man hade haft och längtat efter kastades vårdslöst i golvet inom loppet av några månader. Det enda sättet att överleva var att acceptera och skapa nya målbilder och en ny väg att nå dit. Det jobbiga har nog varit att alla nya vägar som vi har fått serverade, vare sig vi velat eller inte, har varit sköra och smala. Och blivit smalare för varje nytt bakslag. Och det värsta av allt; vi har inte kunnat påverka dem själva. Jag som i vanliga fall har en enorm "fighting spirit" har inte kunnat kämpa för att göra oddsen bättre. Jag kan inget göra mer än att lita på att läkarna gör sitt yttersta för att hjälpa oss. Och hoppas på att kroppen hänger med. Men jag gillar inte att känna mig så hjälplös och liten. J-vla skitkropp!

Dagens VUL var ingen höjdare. Kroppen har inte svarat som önskat på behandlingen. Två små blåsor och ett stort endometriom var fynden. "Inte som vi hoppats på med den dosen". Domen blev en höjd dos Gonal-F och ett nytt besök på lördag. Snälla. Jag orkar inte prövas mer. Jag har fattat poängen. Det är som att någon drar en kniv längs hela kroppen; ytterst långsamt. Jag känner varje millimeter av knivens spets som drar utmed mitt ansikte och fortsätter neråt mot bröstet. Samtidigt som jag inte känner någonting. För vem orkar känna hur lång tid som helst? Vem orkar med detta egentligen? En liten strimma hopp och nästa sekund kan mattan dras undan igen. Och du kan inget göra, mer än att vänta. För vänta har du fått lära dig att göra. Är du inne i IVF-karusellen så blir du någon sorts expert i ämnet; hur lite du än vill.

Kanske att någon av er kan känna igen er i beskrivningen?

2013-04-02 @ 21:06:19 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Linda Rö

Jag lider med dig.. Det gör ont i hela kroppen när jag läser din blogg idag. Jag hade så hoppats att få läsa om ÄP snart.
Jag förstår precis hur du känner dig .. Man är expert på att vänta... Och vänta är SÅ tråkigt....

Jag tänker på dig... och fortsätter att hålla min tumme...
Stor kram och massor av energi...

Svar: DIn tumme är en lyckotumme; tack för att jag får låna den. Nu vänder det :). Kram

dennalängtan

2013-04-02 @ 21:44:09
URL: http://www.livethoslinda.wordpress.com

Postat av: Fertilitetsresa

Om jag känner igen mig? OMG! Det kunde ha varit JAG som skrev det! Du skriver precis det jag känner :( Åh vad jag önskar att vi slapp detta - att ingen skulle behöva gå igenom det vi gör. Men vi gör det, för längtan till barn är så stor. Bilden om hur detta barn blir till kan jag dock inte se längre, men jag hoppas att jag snart gör det..
Jag hoppas verkligen att det hjälper att höja dosen! Hur stor dos får du nu?
Många kramar!!

Svar: Jag tror på dig. Ni kommer hitta er väg. Men ibland orkar man inte hoppas, när allt går emot en. Och det måste få vara okej. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni ska lyckas!150 tar jag...
Kram

dennalängtan

2013-04-02 @ 22:04:47
URL: http://fertilitetsresa.blogg.se/

Postat av: Jakten efter total lycka

Känner verkligen igen mig... Stor kram till dig kämparsyster

Svar: Tack snälla för kramen! Stor kram tillbaka

dennalängtan

2013-04-02 @ 22:05:06
URL: http://jakteneftertotallycka.blogspot.se/

Postat av: Rebria

Det hade kunnat vara jag som skrev dina rader, skrev faktiskt något liknande på min egen blogg häromdagen. Den här väntan och totala oförmågan att göra något som gör skillnad. Jag skulle göra nästan allt för att på något sätt få ha ett uns av makt över sin situation.

Svar: Jag gick in och läste. Det kändes som det var jag som skrev :). Det är nog liknande tankar som går runt i allas våra huvuden som går igenom samma sak. Vi får göra det till en styrka; att vi inte är ensamma. Kram på dig

dennalängtan

2013-04-03 @ 00:07:47
URL: http://rebria.blogg.se

Postat av: Mary

"Jävla skitkropp", exakt de orden har jag sagt många många gånger ska du veta. Och jag känner så himla väl igen mig, hur man tar in info, chockas, bryter ihop, kommer tillbaka (lite skörare), accepterar, tar in ny info, chockas, bryter ihop, kommer tillbaka (ännu lite skörare), accepterar osv.

Och precis, nu är man en expert på nåt man aldrig hade lust att veta NÅGONTING om, för det skulle ju bara funka, visst?

Svar: Du beskriver det klockrent. Långt inne någonstans så finns ändå hoppet; att allt man fått gå igenom ska få ett lyckligt slut.
Ja, det skulle ju bara funka. För inte händer det väl mig?

dennalängtan

2013-04-03 @ 11:47:42
URL: http://saintmaryslog.wordpress.com

Postat av: Linn

Känner oxå igen mig precis i dina ord. Just det där med att man känner men samtidigt ingenting, för tillslut orkar man inte slungas in & ut mellan hopp & förtvivlan. Otroligt tråkigt att de inte växt till sig, men ja vill ändå säga ge inte upp - mina växte ju inte till sig på 2 veckor trots förra höjda doser, och sen vips till äggplocket hade jag plötsligt 13 ägg bara efter en helg. Håller alla tummar! <3

Svar: Din sista mening gav mig hopp - och det hjälpte! :) Nu ska jag på nytt besök imorrn och se om de har växt ännu mer *hoppas*Hoppas att det går bra på teorin imorrn och att de närmsta dagarna går fort. Massa lyckokramar! <3

dennalängtan

2013-04-04 @ 07:16:13
URL: http://jagkanvisst.blogg.se

Trackback

denna längtan

Du har redan en plats i våra hjärtan.

Att flytta fram sina gränser